Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morden i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lansknektar, som äro komne under käre fänrikens regemente, kunne veta, hvar vi vår käre fänrik finna måge, för hvars regemente vi gerna vele dö.» Brefvet var skrifvet af unge Erik Sture och har sin egen historia.
På Stockholms slott firades den 19 Februari 1567 ett ståtligt bröllop. Det var en af konungens hofmän herr Sivard Kruse, som gifte sig, och konungen var sjelf med och många förnäma herrar, deribland unge Erik Sture. Allt var skämt och glädje, och konung Erik gömde den qvällen inom sig sina dystra tankar. Då föll en af de fanor, med hvilka enligt tidens sed bröllopssalen var prydd, ned på golfvet, och en af bröllopsgästerna, den sköna jungfru Margareta Nilsdotter, tog upp fanan och bar den under skämt omkring salen. De unge herrarne samlades omkring henne och kallade henne »herr fänrik», och månget ett skämteord yttrades derunder och salen genljöd af de ungas hjertliga skratt. Om qvällen skref den förtjuste herr Erik Sture det ofvannämnda brefvet, och på morgonen, när man åter samlades, framlemnades till den käre fänriken detta bref jemte några guldmynt, hvilka man bad »herr fänriken» framföra till bruden såsom en skänk från några fattiga lansknektar; de ville gerna, då de blefvo rikare, gifva bättre.
Så hade detta bref tillkommit. Huru det kommit i Göran Perssons och konungens händer, vet man icke, men nu, knappt tre månader efter sedan det skrefs, användes det som bevis på hemliga stämplingar mot dess författare.
Konungens tal emottogs ingalunda så, som han och hans gunstlingar hade önskat. Ett starkt sorl uppstod i salen, synnerligen från det håll, der presterne stodo. Sorlet öfvergick till rop, det tilltog och spred sig öfver större delen af församlingen, man hotade, och en och annan hördes tydligt utropa, »att herrarne väl försvarat sig».
Då upplöste konungen församlingen och lemnade rummet samt uppdrog åt Göran Persson och Dionysius Beurreus att med ständerna afhandla om detta ärende.
Andra dagen derefter, den 21 Maj, kom Nils Sture hem. Han hade mötts af sorgliga tidender; här i Upsala fick han bekräftelse på deras sanning. Under sådana förhållanden begaf han sig till erkebiskopsgården till erkebiskop Lars. Med sorg och fruktan mottog denne den hemkomne och var genast färdig att följa honom upp till konungen. De gingo, fast det redan var sent på qvällen, men de blefvo ej insläppta på slottet. I den djupaste oro afbidade Nils Sture hvad som komma skulle, men han lemnade icke den ort, der fängelse och en kränkande rättegång väntade, han rymde icke undan, utan han afbidade sitt öde — något, som väl bort tala till hans förmån, om konung Erik nu varit tillgänglig för en lugn eftertanke.
Emellertid afhörde konungen en berättelse om förloppet af Nils Stures beskickning och syntes blifva glad öfver utgången. Han skref samma dag — det var den 22 Maj — till grefve Svante, att, ehuru svårt han och hans söner genom onda menniskor blifvit angifna, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
