Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katarina Månsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då hördes lätta steg vid dörren till det rum, der konungen befann sig, och ett ljufligt väsende med tårdränkt blick visade sig på tröskeln. Det blef alldeles tyst i rummet. Konung Erik såg upp, och underbart skiftade blicken i hans öga. Han brast ut i häftig gråt, och när han åter slog upp ögonen, hvilade hans hufvud vid Katarina Månsdotters hjerta.
Denna qvinna, som i sin mån bidrog att påskynda utvecklingen af konung Eriks öde, böra vi egna några rader, innan vi gå vidare. Skönheten var ingen främling hvarken vid gamle kung Gustafs eller Eriks hof, och Cecilia ansågs vara den skönaste af sitt kön. Anspråken i detta afseende torde hafva varit högt drifna, och likväl skall äfven denna Katarina Månsdotter hafva varit af en sådan skönhet, att sjelfva konung Erik bländades deraf. Hans första möte med henne var alldeles tillfälligt. Han gick en gång, heter det, öfver Stortorget i Stockholm och stannade då plötsligt framför en stol, der en flicka satt och sålde nötter och äpplen. Flickan var ingen annan än denna Katarina eller Karin, då blott tretton år gammal, men af en så obeskriflig skönhet, att konungen ej kunde taga sina blickar ifrån henne. Han sporde om hennes namn och fader. Hon var från Medelpad, och hennes fader tjente nu vid konungens lifvakt.
Och konung Erik gick, men allt sedan hade han de sköna anletsdragen för sig, och till slut stälde han så till, att Karin kom upp på slottet och fick en plats bland jungfrurna i hans syster Elisabeths hofstat. Och så utvecklade sig så småningom mellan Erik och denna flicka ur hopen en kärlek, hvilken i sig innebar den enda verkliga lycka för den förre. Karin vann allas gunst. Det var ej blott den yttre skönheten, som stämde menniskorna till hennes förmån, hon egde på samma gång ett oförlikneligt behag i sitt tal och i alla sina åtbörder och var af ett fromt och ödmjukt och kärleksfullt sinne. Så ofta konungen hade en ledig stund, tillbragte han den hos sin syster Elisabeth i kretsen af några få förtrogna. Och här utvecklade han äfven hela älskvärdheten af sitt rika hjerta, och det var helt naturligt, att han, den unge, ridderlige konungen, sjelf en bland de skönaste män i sitt hof, utmärkt i alla manliga idrotter, snart skulle vinna den unga, okonstlade flickans hjerta.
Många lustbarheter tillstäldes ock för Karins skull. En hvar kunde lätt se, att konungen ej kunde slita sig ifrån henne, och att han egnade henne hela sitt hjertas ömhet på samma gång som han bemötte henne med riddarens utsöktaste artighet. Litet emellan anstäldes båtfärder till slotten vid Mälarens sköna stränder, hvarvid man öfverraskades af sång och musik från stränderna eller från någon båt i fjerran, allt tillstäldt af konungen. Ofta hade han sjelf skrifvit orden till de sånger som sjöngos. En bland dessa lyder så:
Har Karin icke land och skatter,
så har hon dock, det jag begär.
Den kärlek, hon mig med omfattar,
är mig fast mer än guldet värd.
Hvar må följa sitt eget sinn,
Kär håller jag min herderinn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
