Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nye konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den döende fadern med detta kärnspråk antydt hufvuddraget i sin sons skaplynne. Ty svaghet och ostadighet, men derjemte en envishet, som urartade till hårdhet, utmärkte Johan. Erik står framom honom i hjertats egenskaper. De få drag af högsinthet, som finnas antecknade om Johan, visa sig som undantagsfall. Han var dyster och älskade ensamheten, och derunder var han liksom Erik ett rof för sina misstankar, medan räddhågan satt i hjertat. Misstänksamheten var ett arf från fadern och visade sig starkt utpreglad hos hans söner och mest hos den äldste. Fängelset på Gripsholm utbildade hos Johan både det ena och det andra.
Men han såg god ut, Margareta Leijonhufvuds äldste son. Väl hade han ej konung Eriks skönhet, men de stora, blå ögonen under de hvälfda brynen och den höga pannan, den höga näsan och hela hans långlagda, om modern något påminnande ansigte - allt detta var välbildadt och vackert och gaf honom i förening med hans resliga växt - han var öfver tre alnar lång, näst Magnus den längste af konung Gustafs söner — ett majestätiskt utseende. Ett visst anseende och storsinthet, men mera i orden och åthäfvorna än i själen — sådan var uppfattningen af Johan hos en och annan bland hans egen samtid. Dertill höra väl sådana yttranden af Johan som hans svar till dem, hvilka efter Eriks afsättning rådde honom att borttaga alla afbildningar af den fångne, emedan de kunde gifva anledning till farliga tankar på uppror. »Låt dem sitta!» — blef Johans svar — »den Erik, som hänger, hänger icke mig!» Så äfven hans svar till ett främmande sändebud, »att i hans folks armar vore hans bästa fästen». Det låter storsint, men var det icke, ty i själen bodde räddhåga.
I lynnets häftighet vanslägtades icke Johan från fader och bröder. Han gick vanligen med en hammare i handen, och när intet annat hjelpte ville han — såsom en af hans rådsherrar skrifver — »med den slå sig till rätt». Rådet skref till honom en gång och bad honom bortlägga »den svåra hastighet, hvaraf han upptändes och hvaraf hans helsa till allas sorg mycket förminskades. Sådan häftighet vore ej heller af nöden» — heter det — »emedan han ju kunde dessförutan af sakerna välja det nyttiga och förkasta det skadliga».
Liksom Erik var Johan en man af hög bildning efter sin tid. Han talade fem språk — latin, polska, tyska, engelska och italienska — och förstod grekiska och franska. Teologien var hans käraste studium, och i denna vetenskap följde han noga med sin tid och läste och begrundade allt som utkom i den vägen. De sköna konsterna voro honom äfven kära, förnämligast musiken och byggnadskonsten. En mängd kyrkor, slott och grafvårdar bära minne af denna hans kärlek.
Sådan var den man, under hvars ledning i nära ett fjerdedels århundrade Sveriges öde skulle utvecklas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
