- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tredje bandet. Gustaf Wasa och hans söner /
379

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kriget mot Danmark.


Då hertigarne började upproret mot Erik, var det angeläget för dem att försäkra sig med afseende på Danmark, och de afsände Göran Gyllenstierna och Thure Pedersson Bielke till Köpenhamn att öppna underhandlingar. De lyckades afsluta ett stillestånd, och derunder började man äfven underhandla om fred. Men de vilkor, på hvilka denna uppgjordes, blefvo icke väl emottagna här hemma. Sveriges gränser mot Danmark och Norge skulle bli desamma som förut, men Sverige afsäga sig alla anspråk på Gotland, och Elfsborg, som danskarne under kriget tagit, utbytas mot Varberg. Vidare skulle Sverige afstå hvad det innehade i Lifland, återlemna de i kriget tagna skeppen och erlägga 200,000 daler silfvermynt i krigsomkostnader.

Under tiden hade hertigarnes uppror krönts med framgång, och Johan kunde med mer fria händer taga fredsärendet i betraktande. Han utfärdade nu inom utgången af år 1568 ett öppet bref, hvari han framstälde de af Danmark fordrade fredsvilkoren såsom odrägliga, och när saken sedan kom före på riksdagen i Stockholm 1569, svarade ständerna till de nämnde vilkoren ett kort nej; »de ville gifva sin fiende krut, kulor och pilar».

Dermed voro väl icke alla försök att på fredlig väg uppgöra saken uppgifna. Fredrik eftergaf krigsomkostnaderna, men Johan ville icke heller afstå något af Lifland, och slutligen begärde Fredrik ett gränsmöte i Juli månad. Detta blef ock hållet, och det franska sändebudet Dantzai uppträdde som medlare, men det aflopp fruktlöst. Krigets fortsättande var oundvikligt.

I Juli utseglade den svenska flottan under anförande af Gabriel Oxenstierna. Men den danska under Peder Munk var det året tidigare i sjön, och samma dag, som Johan och hans drottning kröntes i Upsala, besköt den fiendtliga flottan Reval och borttog der en mängd både svenska och främmande fartyg. Till lands fördes kriget i Skåne, Halland och Vestergötland. Hertig Carl och Pontus De la Gardie inföllo i Skåne och foro der fram med eld och svärd. Åhus, Vä, Sölvesborg och Ystad brändes, och Carl lät öfver allt på kyrkodörrarne uppskrifva: »Carl, hertig, konung Gustafs son, genom ett hämnande öde», hvarmed han väl åsyftade det bedrägeri som danskarne städse visat mot de svenske.

Under tiden ryckte Daniel Rantzow och Frans Brockenhusen mot Varberg. Här var Bo Birgersson Grip slottsherre, och han försvarade sig manligen. Båda de tappre danskarne föllo. Brockenhusen blef först sårad af en kula i benet. Rantzow skulle en dag från en klippa i sjön utanför fästningen närmare bese denna, och då han dervid skulle hjelpa till med riktandet af en kanon och lutade sig fram öfver klippan, kom en kula och tog bort halfva hufvudet, så att han stupade på fläcken. Det var den 11 November. Brockenhusen greps af sorg vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free