Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny kyrkoordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammankalla mötet, hvart han ville. Det blef då hållet i Upsala, och öppnades den 18 Augusti. Man började öfverläggningarna med bön och ett föredrag af erkebiskopen om kyrkomöten. Första öfverläggningsämnet rörde frågan om tillåtligheten af giftermål mellan syskonbarn. Anledningen härtill var en tilldragelse som då timat och som väckte ett stort uppseende i landet, nemligen Erik Gustafsson Stenbocks giftermål med Malin Sture. Vi skola här nedan framställa berättelsen om detta giftermål. Här på kyrkomötet segrade den mening, som ogillade sådana äktenskap. Här blef ock fråga om en bestämd trosbekännelse, och erkebiskop Lars lofvade att utgifva en sådan efter mönstret af den augsburgiska bekännelsen.
Den 22 Augusti undertecknades mötets beslut. Man skulle förblifva vid den rena, kristliga lära, som innehölls i profeternes och samt apostlarnes skrifter, befordra ärlighet, tukt och goda seder bemöda sig att förekomma hvad som stred deremot, synnerligen att vid äktenskap blodsbandets helgd ej måtte slitas, hvarför giftermål mellan syskonbarn, såsom stridande mot naturlig och Guds lag, ej skulle tillåtas, »oansedt att någorstädes i främmande land annorlunda kan lärdt och praktiseradt varda». Slutligen beslöt man »att förblifva vid de kyrkoseder och bruk, som genom den nu tryckta kyrkoordningen blifvit bestämda».
Så kunde man då anse stadgade den lära och ordning, som reformatorerne — Olaus Petri, kansleren Laurentius och erkebiskopen sjelf — skapat i Sverige. Med glad förtröstan blickade ock den gamle, sjuttiotreårige erkebiskopen omkring sig bland de församlade, hvilka till största delen tillhörde ett yngre slägte, som såg upp till honom och med vördnad och förtroende lyssnade till hans ord. Trenne bland dessa vunno sedermera ryktbarhet. De voro då varande rektorn vid Upsala akademi Laurentius Petri Gotus[1], Olaus Jonæ Luth, som var professor derstädes, och Abrahamus Andreæ Angermannus, som då var skolmästare i Stockholm. De voro ock eller blefvo gifta med döttrar till erkebiskop Lars.
I känslan af den trygghet och styrka, som endrägten emellan de omkring honom församlade skänkte, flög hans blick segerglad hän öfver framtiden och de strider, som man redan nu kunde förutse, och han utropade under inflytande af denna känsla: »Herre, nu låter du din tjenare fara i frid!» Hoppet om att hans verk skulle bestå i striden svigtade aldrig hos honom, och detta uttalade han äfven, då han sista gången skildes från de församlade presterna, hvilka med sorg yppade sin farhåga för de stormar, som efter den åldrige kyrkofaderns bortgång skulle uppstå. Erkebiskopen måste vid mötets slut till följd af sjuklighet mottaga presternes afskedsuppvaktning hemma hos sig i sin boning, och den gamle bepröfvade mannens förmaningar till ståndaktighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
