Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny kyrkoordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var det sista, de hörde af hans mun, innan de lemnade Upsala och drogo hem hvar till sitt.
Hvad som väckt fruktan var uppträdandet af drottning Katarinas hofprest, Johan Herbst. Denne man utgaf skrifter mot erkebiskop Lars, hvari han ville försvara den katolska kyrkan och bevisa, att inom denna allena funnes ett verkligt presterskap och saliggörande nådemedel, att åtnjutandet af både bröd och vin i nattvarden ej vore behöfligt och att helgonens åkallan vore tillåtlig. Med anledning af dessa skrifter lofvade erkebiskopen på det nämnda kyrkomötet att besvara och vederlägga dem, hvilket han också gjorde.
Men detta hör till hans sista arbeten. Hans lefnads afton var inne. På den riksdag, som hölls följande året (1573) i Stockholm, förmådde han ej vara närvarande, men der upplästes hans skrift mot Herbst af domprosten i Vesterås Erasmus Nicolai. Vid detta möte deltog konung Johan med mycken ifver i de kyrkliga frågorna, och när på hans befallning en disputation anstäldes mellan biskopen i Linköping och Herbst om påfvens primat, om den heliga skrift m. m., tog han afgjordt parti för biskopen. Underrättelsen härom kunde icke annat än glädja den sjuke erkebiskopen.
Den gamles krafter aftogo allt mera, och fram på hösten kunde man väl märka, att han icke hade lång tid qvar här på jorden. Då kallade han till sig den ofvannämnde Erasmus Nicolai och bad honom tacka konung Johan för hans vård om kyrkan; tillika bad han och besvor konungen vid den oförgängliga krona, som konungen sjelf hoppades vinna i en högre verld, att han måtte beskydda kyrkan i den renhet och stadga, som hon nu vunnit. Bönen framfördes, och konungens helsningar tillbaka och tacksägelser för förmaningen samt löfte att efterkomma den hunno ankomma, medan erkebiskopen ännu lefde.
Den 26 Oktober 1573 dog erkebiskop Lars, omkring 74 år gammal, sedan han varit erkebiskop på fyrationdetredje året. Han begrofs i Upsala domkyrkas högkor, hvarest hans grafsten ännu finnes. Han var gift med Elisabeth Matsdotter, en dotter af Gustaf I:s syskonbarn Birgitta Wasa och Mats Pedersson, och hade med henne sju barn: fyra söner, hvilka alla dogo af en farsot i Upsala 1566, och tre döttrar, om hvilkas giftermål vi här ofvan talat.
Den lärdom, det allvar och den fromhet som utmärkte erkebiskop Lars, hafva vi i den föregående tidens händelser sett tillräckligt ådagalagda. Något, som ännu i vår tid och allt framgent skall påminna om hans oförtrutna flit och hans sträfvan att gagna i sitt kall, år hans verksamhet som författare. Utom öfversättningen af hela bibeln, som trycktes i Upsala och utkom 1541, finnes en mängd skrifter af erkebiskop Lars. Utbildandet och riktandet af modersmålet låg honom härvid varmt om hjertat, och han förmanade ofta sitt presterskap att sorgfälligt vårda det svenska språket. »Så är ock godt» — heter det i hans kyrkoordning — »att predikarena vänja sig till att tala rätta svensko och bruka de ord, som allmänt kunnog äro, ty der man främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
