Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röda Boken (liturgien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var, innan ännu kejsar Constantin år 312 förklarat kristendomen för statsreligion inom det romerska riket.
I Sverige var det Johan III, som uppträdde och arbetade för en sådan förmedling mellan påfvelära och lutherdom, och han började med att uppställa för sig samma mål, som den nederländske teologen uppstält för den tyske kejsaren. Vid sin sida i detta arbete fick Johan medlemmar af Jesu ordens sällskap, så kallade jesuiter, en orden som, stiftad 1534, rönte en så oerhörd framgång, att dess stiftare sjelf, Ignatius Loyola, hvilken tillika var den förste ordensgeneralen, såg medlemmarne under sin tid ökas från 60 till öfver tusen. »Allt för Guds högre ära!» — var ordens valspråk, och för denna offrade jesuiterne icke blott hvarje enskild åsigt, utan snart alla sedlighetens fordringar. Allt var dem tillåtet, som ledde till deras mål, utan det ringaste afseende på beskaffenheten af de medel, som användes för dettas uppnående. Den noggrannaste pröfning underkastades de, hvilka invigdes i orden och till dess olika grader, och derigenom att orden snart fick vården om ungdomens undervisning i sina händer, fick den tillfälle att åt sig utse de mest begåfvade till medlemmar i orden. Den egde också att bjuda öfver en rikedom af utmärktheter och förmågor, de mest hängifna svärmare och de mest fulländade verldsmän, den högsta lärdom och den mest brinnande tro. Derigenom att jesuiter snart visste förskaffa sig platser såsom biktfäder vid hofven, fick orden ett medel i händerna att utöfva sitt inflytande på folkens regenter och de högre samhällskretsarne, på samma gång som deras grundsats att »ändamålet helgar medlen» ledde dem till de farligaste läror, såsom rättmätigheten af konungamord o. s. v. Orden hade dock äfven sina goda sidor. Medlemmar af densamma utgingo som missionärer till olika delar af jorden att predika kristendomen för hedningarne, och många af dem ledo derunder med ståndaktighet martyrdöden. Såsom vårdare och tröstare vid sjukbäddarne och i fängelserna förtjena de äfven lof — hvilket allt i sin mån bidrog att höja orden i folkets ögon. Jesuiterorden innehöll en märkvärdig blandning af godt och ondt, och det ligger sanning i det omdöme om densamma, »att i denna blandning är hemligheten af dess jättelika inflytande förborgad».
Denna orden, med sin »heliga list» i stället för öppet våld, bildade nu en stark gränsbevakning för de påfviska länderna. Genom denna bevakning trängde icke protestantismen. Men icke nog dermed; utposter stäldes långt framom sjelfva bevakningskedjan inuti de protestantiska länderna, sökande att återföra dessa i den »heliga, saliggörande kyrkans sköte». Striderna inom den protestantiska verlden voro för dessa och påfven synnerligen välkomna, och de försummade icke att begagna sig af dem. Den första jesuit, som anlände till Sverige, var en polsk prest vid namn Stanislaus Warsewitz.
En varm vän af jesuiterna var en polsk biskop, kardinal Hosius, som högeligen prisas för gudsfruktan och lärdom, och som ifrigt sökte motarbeta de kätterska lärorna inom Polen. Det är betecknande för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
