Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röda Boken (liturgien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast på latin. Den kallades Röda boken, emedan den hade röda permar och emedan helgonens namn voro
tryckta med röda bokstäfver.
Man har ansett den ofvannämnde Herbst hafva varit medarbetare till denna Röda bok eller, såsom den också med ett grekiskt ord kallades, liturgi, men derför saknas alla bevis. Icke heller deltogo några jesuiter i densammas sammanskrifvande, ty ingen sådan fans då ännu i Sverige. Men företalet till liturgien skrefs af den nye erkebiskopen.
Hvarken kyrkoordinantian eller den Röda boken påbjödos offentligen till begagnande, utan skulle bådadera så småningom antagas genom biskoparnes åtgärder inom sina stift. Den förra blef icke ens tryckt.
Men den nya eller förbättrade kyrka, som konung Johan var så ifrig att upprätta, rönte ett starkare motstånd än man väntat, ej blott från presternes sida, utan äfven från folkets. Bilden af den gamle, efter sin död mera än under lifvet käre kung Gösta, hans allvarliga afskedsord i förening med förmaningarna af hans erkebiskop, reformatorn Lars Pedersson, och bibeln, frukten af bådas verksamhet, samt dess allmänna läsning — se der ett bålverk för Gustaf Wasas kyrka i folkets sinne, som sonens nya lära icke kunde öfverstiga. Gamle kung Gustaf var derutinnan mäktigare efter sin död, än medan han lefde, att folket nu ville försvara just det, som under de ständiga upproren framstälts såsom en af orsakerna till missnöjet och klagomålen.
Bland presterna, som vågade sätta sig emot konungen och akta pligt och öfvertygelse högre än hofgunst, märka vi biskop Mårten i Linköping, rektorn vid skolan i Stockholm Abrahamus Angermannus samt professorerna i Upsala Petrus Jonæ och Olaus Jonæ Luth. Motståndet retade till förföljelse, och alla som för sin trofasthet i läran måste fly för konungen, fingo en tillflykt hos hertig Carl.
Denne trädde genast ifrån början afgjordt på deras sida, hvilka ville bibehålla kyrkan i det skick, konungen, hans fader, och reformatorerne gifvit henne. Redan den 7 Januari 1575 skref hertigen till biskopen i sitt hertigdöme — det var biskop Nils i Strengnäs — och förmanade honom »att blifva fast vid den lära, som i hertigens faders tid blifvit allmänneligen predikad», samt stämde honom att möta sig, innan biskopen begaf sig till det då sammankallade mötet i Stockholm. Så väl vid detta möte som sedermera i ett följande bref af den 19 Februari förklarade Carl, »att han icke ämnade gilla någon ny, onödig förändring i religionen.... och mågen I» — tillägger han — »meddela denna vår mening hvem eder helst synes; ty vi tänke dervid blifva».
Biskop Nils godkände icke desto mindre och underskref ordinantian, men hertigen förbjöd dess införande på landsbygden, ehuru biskopen vid sin domkyrka gerna fick införa de ceremonier han behagade, — »dock intet, som hade smak af papisteri, ehuru godt sken dermed föregifvas kan».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
