Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik XIV:s död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rum i största salen på kungliga slottet i början af sommaren 1573. Carl de Mornay var den, som under dansen skulle gifva konungen dödshugget. Och så spelte musiken upp, och dansen började, och konungen följde med uppmärksamhet de smidiga och kraftfulla rörelserna. Nu närmade sig de Mornay oförmärkt den plats, der konungen satt, och han höjde svärdet, och klingan blixtrade mot skenet från de många vaxljusen i salen. Men just som han skulle hugga till, blef hans arm liksom förlamad, och svärdet sänktes. Så fortgick dansen, och de Mornay närmade sig för andra gången konungen, men äfven nu var han oförmögen att utföra sin handling, och så slutade dansen och konungen var räddad.
De sammansvurne sökte på allt sätt bevara sin hemlighet, men en Hugh Cahun, som fattat personlig tillgifvenhet för Johan och deraf fann sig uppmanad att bekänna allt, måste, då han ej kunde bevisa sin angifvelse, tillsätta lifvet. Peder Berg, hufvudmannen för upproret i Småland, måste fly till Danmark jemte de förnämsta af sina anhängare. Likväl skola de sammansvurne icke hafva undgått misstankar, och dessa bidrogo till Johans beslut att flytta Erik från Gripsholm till Vesterås, hvarjemte de skotska och engelska knektarne skyndsamt öfverfördes till Lifland. Här inträffade den ofvan omtalade sammandrabbningen mellan skottarne och tyskarne i svenska hären. Före denna strid uppstod en träta mellan grefve Archibald och de Mornay, och derunder gaf det ena ordet anledning till det andra, så att sammansvärjningen mot konungens lif blef upptäckt. Ruthwen, som i striden blifvit skjuten genom lifvet, öfverskickades jemte de öfriga skotska höfvidsmännen till Stockholm. De blefvo alla fängslade — Ruthwen dog i fängelse på Vesterås 1578 — eller förvisades ur landet. Mornay kom öfver på lejd till Södermanland, der han genom sitt gifte var väl besuten, och här instälde han sig hos hertig Carl i Nyköping. Han sökte urskulda sig inför denne, men blef dock satt i förvar och, efter att förgäfves hafva sökt fly, förd till Stockholm, der han blef dömd till döden och halshuggen; det var i September månad 1574. Samma höst flyttades Erik från Vesterås till Örbyhus, och Johan lefde i en ständig fruktan, att han dock till slut skulle återfå friheten.
Bönderne omkring Örbyhus sökte äfvenledes strax efter Eriks ditkomst att befria honom. Enligt ett bref af Johan skulle de sammansvurne haft för afsigt att bjuda Eriks väktare på gästabud och, sedan de väl förplägat dem, bringa dem om lifvet och taga ut konung Erik; eller ock skulle de söka bemäktiga sig Örby slott, då afraden der lemnades. Konungens bref härom är af den 3 Januari 1575, och i Mars månad sammankallade han ett möte af sju rådsherrar och åtta biskopar och prester, och desse förnyade beslutet om Eriks aflifvande. »Kunde man ej» — heter det i det häröfver uppsatta brefvet — »behålla honom i fängelset, der han ännu alltid förhölle sig som en ond och vanartig menniska, skulle man taga honom af daga; att man för hans höghets skull hans lif så länge förskonat, dermed vore fara värdt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
