Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pontus De la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yttrade konung Stefan förtrytsamt — »men min svåger vittjar dem!» — syftande derpå, att De la Gardies framgångar voro en följd deraf, att han sysselsatte den ryska hufvudhären på annat håll.
Czar Ivans första fredstankar gälde dock Polen. Han skickade ett sändebud till påfven och gaf förhoppning om att öfvergå från den grekiska till den katolska kyrkan, om påfven ville bemedla fred mellan honom och Polen. Budskapet mottogs, som man kan begripa, med glädje i Rom, och Possevin afsändes till czaren. Väl talades till en början om, att Sverige borde inbegripas i freden; påfven och Possevin ville dermed åter söka tända Johans allt mera slocknande katolska nit. Men deraf blef intet. Dels ville icke czaren taga första steget, dels föll det Johan svårt att biträda en fred, hvars vilkor uppgjordes af främmande makter, och så afslöts stillestånd på tio år mellan Ryssland och Polen, och Sverige var på vägen att få två fiender i stället för en. Detta stillestånd slöts den 15 Januari 1582. Ryssland afträdde sina anspråk på Lifland till Polen.
Johan harmades högeligen både på Possevin och sin svåger. Den senare skickade ett sändebud till Stockholm att förkunna fredsslutet. Konung Johan mottog det med köld, och då polackarne talade om »sin konungs segrande vapen, hvaraf svenskarne betjenat sig att i polackarnes rygg taga Narva», samt om konung Stefans hopp, att Johan godvilligt måtte lemna sina eröfringar för att icke tvinga Stefan till strängare åtgärder, svarade Johan med värdighet, att sådant tal icke anstode den polske konungen, och påminte om deras inbördes aftal samt om de fordringar han genom Katarina Jagellonica hade på Polen. »Må slutligen din konung besinna de gamla Göters bedrifter» — sade han — »och vara förvissad om, att ingen svensk man ärnar afträda en fotsbredd land i Lifland, som kostat så många tappres blod». Detta svar lemnades den 29 Maj, och ett nytt sändebud från Stefan, som träffade Johan i Upsala, affärdades med samma svar på sommaren.
Till Pontus De la Gardie afgick i September konungens befallning att hafva säkert öga på polackarne och under tiden fortsätta kriget med ryssarne. Den svenska hären tågade derför in i Ryssland och De la Gardie gjorde en hotande rörelse mot Nowgorod. Detta jemte tatarernes fortfarande anfall i södra och östra delarna af Ryssland stämde czar Ivan till fredligare tänkesätt, och han afsände i början af år 1583 ett bud till Reval, att han var benägen till fredsunderhandling.
I början af Maj sammanträdde ock vid Plusmund, halfannan mil från Narva, fullmäktige från båda rikena. Men ryssarne voro så löjligt högdragne, att de ej ville gå ur sitt tält, och man måste flytta tälten tätt intill hvarandra, så att man på det sättet kunde samtala. Ryssarnes fordringar, att Sverige skulle afstå allt hvad ryssarne förlorat, voro dock så öfverdrifna, att någon fred ej kom till stånd. Blott ett stillestånd på två månader blef afslutadt den 26 Maj. Före stilleståndets utgång egde ett nytt sammanträde rum på samma ort, då ett nytt stillestånd afslöts på tre år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
