Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungamötet i Reval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverkersson fingo kännedom derom. Emellertid började åtskilligt tal gå, och rådsherrarne sökte af konungens sekreterare vinna upplysning om hvad som verkligen var på färde. De fingo af dessa ingenting veta, men anade hvad frågan gälde och gjorde i Upsala föreställningar mot både resan och krigsrustningarna. De talade om nöden i landet, förorsakad af missväxt och pest, påminte om att stilleståndet med ryssarne ännu ej var tilländalupet och menade, att polackarne ej skulle tillåta Sigismunds resa till Reval af fruktan att han liksom konung Henrik skulle rymma ifrån dem. Konungen svarade med hetta, att han betraktade hvarje afstyrkande såsom förräderi; »han ville till Lifland och se sin son, om än folket skulle falla som gräset om sommaren för lian».
Konungens otålighet tillät honom icke heller att invänta krigsfolket. Den 23 Juli steg han i Stockholm ombord på flottan, åtföljd af sin drottning och den nyfödde, endast två och en half månader gamle Johan samt de förnämsta af rådet och det manskap, som hunnit samlas. Ett häftigt åskväder rasade, när konungen gick om bord, men resan gick lyckligt, och i början af Augusti fäldes ankar i Revals hamn. Sigismund var ännu icke kommen, och Johan fick länge vänta på honom, men när slutligen underrättelsen kom, att han var i antågande, steg Johan jemte ett stort följe till häst och red sonen till mötes en fjerdingsväg utom staden.
Glädjetårar fuktade Johans ögon vid åsynen af den så länge efterlängtade sonen. Denne kom med ett stort följe, efter som det var de polska herrarnes sed att rida med så stora skaror beväpnade svenner som möjligt, och de nu, då det gälde att visa sig för svenskarne, sparat på denna ståt mindre än någonsin. En stor del af dessa lågo i tält omkring staden, der endast de förnämste kunde få herberge. Genomlycklig red Johan vid sonens sida tillbaka till staden och upp till slottet, der allt var tillrustadt på det bästa af Gustaf Banér, till hvilken Johan före afresan från Stockholm skrifvit, »att han skulle hafva stor vanheder, om icke konungens skänkeskifva, som nu i många år varit mycket minskad, blefve med förgyldt sölf tillbörligen ökt».
Knappt hade Sigismund kommit, förr än talet om hans återvändande blef allmänt, och till följd deraf misstänksamheten och verksamheten hos de svenska och polska herrarne, hvilka båda motarbetade denna plan, drifna till sin spets. Häraf förbittrades icke litet konungarnes sammanvaro, men Johan stod fast vid sitt beslut med hela envisheten hos en man, i hvars skaplynne svagheten är ett hufvuddrag.
Vid ett stort gästabud den 2 September kom bref till Sigismund, »att tatarerne inbrutit i Polen och att hans dervaro således var högst nödvändig». Sigismund reste sig genast upp från bordet och gick med de förnämste polska herrarne att öfverlägga om hvad som borde göras. Till en början var han benägen att genast återvända, men ändrade sig sedan och förklarade, »att fredshandeln med Ryssland först borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
