Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brytningen mellan konungen och herrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ehuru man i allmänhet misstänkte de förnäma slägterna och hela adeln, var det dock hufvudsakligen endast Erik Sparre, Thure och Hogenskild Bielke, Gustaf och Sten Banér samt Clas Tott, som man nu ville åt. Konungens befallning utgick till alla höfdingar att indraga deras förläningar och att icke insläppa någon af dem på kronans slott. Sjelfve kallades de till Stockholm. De infunno sig med undantag af Gustaf Banér, som var qvar såsom befälhafvare i Lifland, och de sökte blidka konungens vrede genom inlemnandet af en böneskrift. Johan lät genom Olof Sverkersson svara, »att, om herrarne i en annan skrift ville erkänna sig brottsliga, ville han förlåta dem.» Men dertill ville ej herrarne beqväma sig. Dock uppsatte de slutligen efter fortsatta underhandlingar en skrift, hvari de bådo om förlåtelse för det de i åtskilliga ting af oförstånd förtörnat konungen. Denne skrift uppsattes den 22 November 1589. Konungen, som fann, att han icke lagligen kunde öfverbevisa dem om något brott, gaf dem nu tillstånd att lemna Stockholm och resa till sina gårdar.
Men det grodde i herrarnes sinne att hafva behöft bedja om förlåtelse för något, som ej kunde dem öfverbevisas, och derför uppsatte de, innan de skildes, en protest mot sin egen skrifvelse, hvari de förklarade, »att de ingenting brottsligt begått, hvarför de behöft bedja om förlåtelse, men att de gjort det för att återställa lugnet i riket, erhålla tillgift, och emedan de eljest blifvit kastade i fängelse». När Erik Sparre och Sten Banér, som skulle följas åt till Djursholm, redo öfver Norrmalm, gingo de upp till Carl Sture, hos hvilken de träffade Axel Leijonhufvud och Moritz Grip. Af hvad som här talades herrarne emellan känner man intet annat, än att de bådo grefve Carl, som var vid hertigens hof, anhålla om dennes beskydd, i fall de ytterligare skulle förföljas af konungen.
Denna anhållan gaf anledning till att saken å nyo upptogs. Sedan Johan förlikt sig med sin broder och för denne omtalat alla de för Carl ofördelaktiga yttranden, som herrarne under de föregående årens strider i rådkammaren fält om Carl, omtalade denne i sin ordning, huru herrarne nu anhållit om hans skydd mot konungen, och detta ansågs nu som ett försök af herrarne att blåsa under oenigheten mellan bröderna. Ständerna sammankallades i början af år 1590 till Stockholm, och hertigen uppträdde med sträng fordran till Hogenskild Bielke, att han skulle framlemna »den skriftelige, latinske handel, som i Kalmar beslutades, innan Sigismund drog af riket», och till Erik Sparre om »hans vidlyftiga handel om kungliga regalier och furstliga rättigheter» (pro rege, lege et grege). Hertigens bref härom äro skrifna den 10, 20 och 28 Februari.
I de dagarne sammanträdde ständerna och öppnade den utlysta riksdagen. Man hade gått till väga med mycken försigtighet för att vara säker om ständernas medhåll. Af adeln kallades först några få, om hvilka man visste, att de voro medgörlige, och sedan flere anländt, sökte man inverka på dem både med lock och pock. De ofrälse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
