Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förföljelsen mot herrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för Sigismunds val till konung i Polen äfven med uppoffring af Estland, för uppträdena i Reval vid konungarnes möte, att hafva velat stifta oenighet mellan konungen och hertigen, störta Wasahuset och tillvälla sig styrelsen samt att de tvingat konungen följa deras råd, något som voro förräderi, ty cogere regem est prodere regem[1].
Man hade väntat, att herrarne nu skulle falla till föga, men det var långt ifrån att något sådant inträffade. De började tvärt om tala till sitt urskuldande och till och med försvara sig, och nu råkade konungen i eld och lågor. Han bröt ut i hårda ord och uppräknade hvad han visste vara ondt och skamligt om hvar och en bland dem. Han talade om Hogenskild Bielkes flykt från Kungs-Norrby, om densammes och Per Brahes tillfångatagande i danska kriget, hvilket skett af en dansk stalldräng, vidare om Gustaf Banér, att han genom feghet föregående året underlåtit komma Carl Horn till undsättning och derigenom vållat förlusten af Koporie och Iwanogorod, och om Erik Sparre, att han emot sin fullmakt bortskänkt Estland och utan tillstånd vid skotska hofvet emottagit friherre-värdighet och vapen. När konungen tystnade, sökte herrarne med frimodighet försvara sig, men då ropade konungen till dem, att de skulle tiga, sprang upp, drog sin värja och skakade henne framför dem, sägande: »Denna är mig gifven af Gud att straffa förrädare och edsbrytare!» — Och dermed aflägsnade sig konungen.
Hertig Carl lät då genom Olof Sverkersson uppläsa anklagelsepunkterna, och, när herrarne derefter förklarade sig, afbrötos de litet emellan af hertigen med sådana utrop som: »Det lög du, din skälm!» samt eder och ovett. Till sist kom bud från konungen, att herrarne ej skulle få svara på klagomålen och att samlingen skulle upplösas. Så väl herrarne som deras fruar vände sig nu till hertigen och bådo på det bevekligaste om hans bemedling hos konungen. Hertigen upprepade då, »att, om de erkände sig skyldiga, något som vore nödvändigt för konungens anseende, så ville han lägga sig ut för dem». Herrarne åter ville icke bekänna sig skyldige till »otrohet och förräderi, men väl till försumlighet och oförstånd». Af deras böner och fruarnas tårar lät hertigen slutligen beveka sig, tog dem i hand, försäkrade dem om sin nåd och lofvade dem sin bemedling hos konungen. Hertig Carl drog sig derefter ifrån hela rättegången.
Men konungen lät sig icke nöja med erkännandet af »försumlighet och oförstånd», som herrarne gjorde i ett bref till honom, ej heller af ordalagen i ett nytt bref, som framlemnades till honom af det öfriga rådet under knäfall och bön om nåd. Herrarne skulle erkänna sig saker till allt och utlofva större trohet för framtiden — det var konungens vilkor; i detta fall skulle de erhålla tillgift, i annat fall icke. Dessa vilkor hade konungen sjelf låtit uppsätta, och Olof Sverkersson besökte herrarne för att få deras underskrift, men de vägrade. Konungen ville då formligen tvinga dem till att underskrifva och hotade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
