Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förföljelsen mot herrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem med hårdare fängelse, en hotelse, som också gick i verkställighet. Midt i natten — det var i Juli 1591 — rycktes Sten Banér ur sin säng och fördes till Svartsjö. Brodern Gustaf samt Thure och Hogenskild Bielke fördes strax derefter till Drottningholm och Erik Sparre till Rydboholm. Men det blef ännu värre.
Konungen förblef obeveklig. Hvarken drottningens eller Sigismunds förböner förmådde mildra herrarnes öde. Den senare skref i Augusti 1590, »att om rådsherrarne ock ej vore alldeles obrottslige, så borde dock konungen låta nåd gå för rätt och betänka, huru svårt det ville falla för hans son att komma till ett regemente, der enkor och faderlösa barn, till en del ej fjerran beslägtade med det kungliga huset, skulle ropa hämnd öfver honom såsom orsaken till deras olycka»![1]. I stället att bevekas blef konungen allt bittrare mot herrarne och sträckte sin förföljelse äfven till deras anhöriga, vänner och tjenare, hvilka på minsta anledning kastades i fängelse, och hittills i Sverige ohörda yttranden af konungamakten utgingo från den förtörnade konung Johan. Vi sågo honom redan i sitt svar på herrarnes föreställningar i Reval förklara sig vilja regera som en »absolut konung». De nye rådsherrar, som nu tillsattes i stället för de anklagade, måste aflägga en ny rådsed »att aldrig ogilla eller tala emot, då konungen funne för godt följa eget råd».
Så kom året 1592, det sista af konung Johans regering, och dermed ett sista försök af honom att få saken med herrarne uppgjord efter sin vilja. Erik Sparre och de båda bröderne Banér infördes, omgifne af ryttare, till Stockholm och insattes på slottet i ett hvalf, som var nylagadt och der de plågades så väl af kalklukt som af en olidelig stank från närbelägna samlingar af orenlighet. I detta fängelse, som hvarje natt tillbommades med tvänne dörrar utanför hvarandra, måste herrarne försmäkta utan att ens få hemta frisk luft, sedan det visade sig, att de fortforo i sin vägran. Konungen hotade dem med evigt fängelse: »Om de ej ledsnade på fängelset, nog kunde hans majestät låta dem sitta der», sades dem. Men hvarken det ena eller det andra inverkade på herrarne.
Slutligen måste konungen gifva vika, och herrarne fingo slippa ur sitt fängelse och flytta ned i staden samt sedan till sina gods. Konungen sjuknade och hans fruktan för hertig Carl, som åter vaknade, framkallade denna förändring hos konungen. Men fullständig förlåtelse fingo de ej förr, än konungen låg på sin dödssäng.
Men innan vi öfvergå till dessa sista kapitel af konung Johans historia, hafva vi att kasta ännu en blick på det ryska kriget och det öde som från den förtörnade konungen hotade den tappre krigshöfdingen Carl Horn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
