Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Ryssland. Carl Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Underhandlingar öppnades derför, och mot afträdande af Ivanogorod och Koporie samt det af ryssarne redan tagna Jama skulle svenskarne behålla Narva och allt landet vester om Velikafloden, hvarjemte man öfverenskom om ett stillestånd på nära ett år. Czar Feodor höll derefter ett ståtligt intåg i Ivanogorod. Han var klädd i hvit gyllenduk och satt på en släda, som uppvärmdes af en ugn och drogs af hans krigare. Han drog derefter bort med sin stora krigshär.
Ingermanland var väl sålunda förloradt, men Carl Horn gladde sig dock åt att hafva räddat Estland, och vid betraktandet af de stora, oöfvervinneliga svårigheter, mot hvilka han hade att kämpa — en handfull folk, utan förnödenheter, utan undsättning — skall utan tvifvel en hvar finna den tappre mannens glädje berättigad. Icke så konung Johan, och enskilde mellanlöpare funnos, som buro ondt tal för konungen om den aldrig rätt tålde mannen. Skrifterna i Reval, under hvilka äfven Carl Horns namn fans, hade redan förut ökat konungens misshag, och dertill kom sqvallret, att herr Carl tyckte kriget onödigtvis förlängas och skämtade öfver Johans fåfänga att vilja sätta Ingermanland i sin konungatitel. Detta tillsammans med förlusten af detta Ingermanland vållade nu, att konungen hemkallade både Carl Horn och Gustaf Banér. Det var om sommaren 1590, och de blefvo genast, den senare satt under bevakning på sitt gods liksom de öfrige herrarne, den förre i fängelse i Stockholm.
Medan rättegången fortgick mot de öfrige herrarne, lät konungen Carl Horn försmäkta i sitt fängelse och under tiden offentligen utropa honom för riksförrädare. Huru Johan betraktade saken med Carl Horn, kan man se af ett hans bref till sin son Sigismund, den 4 December 1590, hvaruti han skrifver, »att de svenske befallningsmännen på slotten i Ryssland hade tillkännagifvit för fienden, att, när han komme, skulle samma slott honom strax uppgifvas; och ehuruväl der liggande krigsfolk hade ändå en storm eller två velat utstå, så att fienden så medelst måst draga derifrån, hade dock herr Carl Henriksson Horn det icke velat tillstädja».
Emellertid, då året gick till ända utan att någon ändring skedde i Carl Horns öde, skref denne i slutet på Januari 1591 ett bref till konungen, hvari han påminte om konungaeden att sanning och rättvisa styrka och att ingen skada, med mindre han enligt Sveriges lag blifvit till straff fäld, samt bad om en rättmätig domstol. Brefvet, som andas ett ridderligt sinne, misshagade Johan. Dock blef genast en domstol nedsatt, hvari Clas Fleming, densamme som utfört konungens befallning att på marknaderna utropa Carl för riksförrädare, var både ordförande och anklagare. Vid det första förhöret klagade Carl, att han till följd af den sjukdom och svaghet, som det långa fängelset vållat, icke trodde sig kunna afgifva riktiga svar, utan bad att få sig anklagelserna skriftligen tillhanda och att äfven skriftligen få besvara dem. Detta vägrades. »Saken skulle oförtöfvadt afgöras, det vore konungens vilja» — förklarade Fleming och framstälde derpå till Carls besvarande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
