Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlikningen mellan hertigen och de anklagade rådsherrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjenare, blifvit tagen i försvar af en bonde från Wassbo härad, som lydde under Erik Sparres gods. Bonden hade dervid yttrat, »att man ej borde lita på hertigen, som då redan vore tagen af daga». Vidare hade Erik Sparre nedsändt hästar till Vestergötland, och detta kunde ej hafva skett för annat ändamål än att bistå grefve Axel.
Erik Sparre svarade, »att han ej kunde ansvara för sin bondes ord, och hvad hästarne anginge, så vore det honom lätt att bevisa, det de blifvit nedsända till Vestergötland för foderbrist på Sundby, något som hade skett tre veckor innan konung Johan dog. »Icke heller», tillade han, »hade han begifvit sig i hertigens våld, om han så uppenbarligen velat biträda Axel Leijonhufvud.» Då hertigen invände, att Axel Leijonhufvud kunde i hettan hafva börjat för tidigt, bedyrade herr Erik med en liflig ed sin oskuld. Dock ville hertigen, att herr Erik skulle stanna på slottet öfver natten eller ock ställa borgen för sig. »Jag tviflar ingalunda, att finna borgesmän», svarade herr Erik, och alla de närvarande rådsherrarne erbjödo sig att gå i borgen för honom. Hertigen åtnöjde sig med Erik Stenbocks, Clas Bielkes och Bengt Ribbings, och förklarade sig vilja stå fast vid den gjorda förlikningen, om herrarne derefter och allt framgent, ville gå honom med trohet tillhanda. Herr Erik försäkrade det, och då hertigen sporde, om han ville med ed besvärja det, föll han på knä och svor eden med två uppräckta finger.
Så blef då hertigen lugn, och så snart Nils Gyllenstierna kom till staden, skulle förlikningsbrefven utvexlas, sade han. Herr Erik fick så lemna slottet och återvända till de sina nere i staden.
Redan samma dag, som hertigen kom till Stockholm, hade han skrifvit till Nils Gyllenstierna och bedt honom, »såsom en bland de äldsta och förnämsta i rådet», med det allra första komma till Stockholm för att rådslå om de angelägna ärenden, som nu efter konungens död kunde förekomma. Men herr Nils dröjde, och ännu den 14 December hördes han icke af. Då uppkallades samtlige de anklagade herrarne på slottet. Det var den 15 December. Hertigen och rådet voro samlade i den s. k. Vintersalen, och här förkunnades dem högtidligen tillgift. »Han visste väl», sade han, »att både de och flere förskylt hans ogunst» — han vände härmed blicken på Erik Stenbock — »men för den inbördes enighetens skull ville han nu allt förgäta.»
Gustaf Banér svarade på herrarnes vägnar, hvarpå hertigen räckte dem handen och förlikningsbrefven vexlades. Samma afton insattes de äfven i sina embeten och förläningar. Derefter var nu allt till det yttre godt och väl, ehuru hertigen icke alldeles lät sina misstankar fara och redan vid en öfverläggning på årets sista dag tyckte sig märka, att de icke så alldeles ville foga sig efter honom.
Nu hade på grund af hertigens befallning en mängd adel och prester samlat sig i Stockholm till konungens bisättning. Denna högtidlighet försiggick sjelfva nyårsafton med mycken ståt i slottskapellet. Liket bars af tjugu förnäma män och deribland fyra riksens råd. Fyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
