Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upsala möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkofädernes och de gamles skrifter, att de endast kunde gälla som vittnesbörd, der profeternes och apostlarnes lära varit trodd och bekänd, samt rörande de tre symbola, att de erkändes för ett uttryck af den heliga skrift. Hvarje sats förklarades dels af ordföranden, dels af biskop Petrus i Strengnäs. De utgjorde till sitt innehåll motsatsen till hvad som i läran blifvit beslutadt under konung Johan, och uppstäldes som en inledning till Augsburgiska bekännelsen, hvars artiklar derefter upplästes, likaledes först på latin och sedan på svenska, samt förklarades af ordföranden eller andra. De medhunnos icke alla den dagen, men nästföljande måndag, som var den 5 Mars, afslutades läsningen och granskningen af de återstående.
Sedan uppstod biskop Petrus Jonæ i Strengnäs och frågade riksens råd och alla de närvarande, »om de gillade den bekännelse, som nu var pröfvad och antagen, och om de ville stå faste dervid, äfven om det skulle behaga Gud, att de derför måste något lida». Alla reste sig upp och förklarade med en mun, »att de icke ville derifrån vika, utan vara redo att derför våga lif och blod». Då utropade ordföranden med hög röst: »Nu är Sverige blifvet en man, och alle hafva vi en Herre och en Gud!»
Nu bragtes liturgien å bane. Det var på tisdagen den 6 Mars. Ordföranden uppmanade en hvar, som ville uppträda till liturgiens försvar, att göra det. Ingen enda rörde på sig, alla sutto tysta. Då vände sig ordföranden förebrående till biskoparne och sporde, »huru de då kunnat antaga denna lära?» De tre närvarande biskoparne, som varit liturgiens vänner, biskop Petrus i Linköping, Bellinus i Vesterås och Erik i Åbo, sökte, hvar på sitt sätt, förklara sitt antagande af liturgien, afsäga sig den och bedja om förlåtelse. Efter biskoparne kommo stadspresterne, skollärarne, konung Johans hofpredikanter och till sist stiftens presterskap, och alla återkallade sitt godkännande af liturgien. Dervid tilldrog sig, att, när en norrlandsprest framkallades och af ordföranden tillspordes om sin mening rörande liturgien, svarade denne med sin landskapsbrytning: »Jag gjäfver!» Mäster Nils sporde ännu en gång, hvad han menade med liturgien, men presten upprepade endast sitt: »Jag gjäfver». Då frågade mäster Nils: »Hvem gifver du henne?» — »Jag gjäfver henne fanen!» — blef prestens svar. Men mäster Nils sade: »Skall du så bortgifva din matmoder, som dig i många år rundeligen födt och uppehållit hafver?» Presten hade nemligen genom sin tillgifvenhet för liturgien fått ett af de bättre gällen. Nu flyttades han till ett mindre.
Derefter väcktes frågan om de skrifter, som efter konung Johans vilja år 1588 utgått mot presterskapet i hertigdömet, och man fick då höra, huru kyrkoherden i Linköping uppträdde och urskuldade sig och sina stiftsbröder dermed, att konungens skrifvare Olof Sverkersson och Henrik Matsson en gång på Stegeborg framlagt för dem ett oskrifvet papper och nödgat dem att derpå skrifva sina namn. Derefter tackade riksdrotset Nils Gyllenstierna hertigdömets biskop och prester för deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
