Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Sigismund kommer till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hertigen samt ensidigt sköta sakerna. Vägrade Fleming att förena sig med hertigen och rådet, skulle herr Carl afhända honom så väl krigsfolket som flottan. Men herr Carl uträttade icke bättre sitt ärende, än att han i Åbo svor samma ed som finnarne och förenade sig med sin svåger, hvilken åter svarade hertigen, »att han handlat efter sin konungs befallning[1], att, om han icke följde sina embetsbröders råd, så hade de icke heller uti allt inhemtat hans råd från Finland, och att hans skrifvelse till Sveriges ständer hade afsett grefve Axel Leijonhufvud och hans uppror i Vestergötland; skeppsflottan höll han nu som bäst på att utrusta till konungens tjenst och behöfde dertill ingen hjelp af herr Carl Gustafsson, som aldrig hade lärt upptackla ett skepp eller gjort en sjöresa».
Längre fram på våren skref hertigen till herr Clas och förnyade sin flera gånger gjorda uppmaning att öfversända skeppsflottan till Sverige, men nu till Dalehamn, att den måtte vederbörligen blifva utrustad med manskap och förnödenheter, men Fleming fick konungens bref att möta honom med flottan i Danzig och skref till hertigen, att han ville gå med flottan genom Kalmar sund, samt antingen der eller under vägen vid Elfsnabben eller i Östergötland utanför Söderköping intaga proviant. Hertigen beslöt nu begagna sig häraf för att vid detta tillfälle sätta sig i besittning af flottan. Men Clas Fleming seglade förbi både Söderköping och Kalmar och höll raka vägen till Danzig. Om Clas Fleming genom sin oböjlighet och sitt trots bidrog att skilja hertigen och konungen från hvarandra och öka misstankarne å ömse sidor, så funnos utom honom de, hvilka genom utspridande af öfverdrifna och ofta ogrundade rykten ingåfvo konungen verklig fruktan för hertigen. Sådana voro de till Polen från Sverige flyktade gref Axel Leijonhufvud och Olof Gustafsson Stenbock. Kort efter deras ankomst utspreds ett rykte, att hertigen låtit begrafva den aflidne konungen och att han sjelf var krönt till Sveriges konung. Sigismund blef häröfver i hög grad bedröfvad, och så väl han sjelf som hans drottning och hela hof äfvensom invånarne i hans hufvudstad Warschau lågo nätterna igenom i kyrkan och afhörde messa efter messa, och detta fortfor, tills konungen genom budskickning till Rostock och Lybeck fått säker underrättelse, att hertigen icke stode efter riket, utan blott skötte regeringen.
Huru sinnena i Polen kunde vändas emot hertigen, visar sig af berättelsen om gref Axel. Denne blef en gång bjuden till gäst hos en holsteinsk adelsman, och öfver bordet utfor han i alla gästernes närvaro i grofva tillmälen mot hertigen. »Jag lefver i den förhoppningen» — sade han slutligen med trotsigt öfvermod — »att alla de, som varit mina fiender, skola blifva skälmar, och jag beder Gud i himmelen, som af sin nåd och barmhertighet ännu icke låtit den lille David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
