- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tredje bandet. Gustaf Wasa och hans söner /
489

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigismund i Upsala

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med sin gemål och sitt råd mötte konungen och sin broders likfärd på stora vägen utanför Upsala. Det var vid 3-tiden på eftermiddagen den 1 Februari.

Liktåget hade ordnats ungefär på samma sätt som konung Gustafs och utgått från Stockholms slott den 30 Januari kl. 2 e. m. Regalierna buros af fyra rådsherrar, äpplet af Erik Sparre, spiran af Hogenskild Bielke, kronan af Nils Gyllenstierna och svärdet, som skulle hafva burits af marsken Clas Fleming, hade för hertigens skull blifvit lemnadt åt Erik Stenbock. Men denna uppmärksamhet mot hertigen lyckades icke från hans eller lutheranernes sida framkalla en motsvarande mot konungen, då nemligen Mala Spina, som var med i processionen och ämnade sig inträda i kyrkan, afvisades derifrån tillika med de andra jesuiterna af deras egna trosförvandter, hvilka fruktade för deras lif, eftersom legaten tvärt emot hertigens och rådets afstyrkande samt ständernas begäran begifvit sig till Upsala. Så retade som sinnena voro, kan man icke heller veta hvad som kunde hafva inträffat, om legaten och de förhatlige j esuiterne verkligen inträdt i kyrkan. Likpredikan hölls af erkebiskopen öfver texten ur Jobs bok: »Jag vet att min förlossare lefver». När man efter slutad högtidlighet gick ifrån kyrkan, var det mörkt och mycken trängsel rådde, så att riksens råd, hvilka buro långa sorgekappor, hade svårt att komma fram. Då passade några polska hejdukar på och afskuro nedre delarne af kapporna. Katolikerne spådde deraf, att rådsherrarnes välde framdeles skulle stäckas. Konungen och alla, som hörde till den kungliga familjen, begåfvo sig från domkyrkan till slottet, men hertigen tog in i gamla kungshuset i den stadsdelen, som ännu kallas Fjerdingen.

De båda följande dagarne, lördagen och söndagen, gingo, utan att något förhandlades mellan konungen och ständerna. Den senare dagen blef hertigen med sin hertiginna bjuden till konungen till middagsmåltid. Hertigen gick till fots, och när han kom i slottsbacken, mötte han der Clas Fleming, som kom åkande i en släda, omgifven af bössor och en hop hakeskyttar. Vid åsynen af den förhatlige mannen, som genom ett bref kort före jul ännu mera retat hertigen, rann sinnet till hos denne, och han gick med hastighet fram mot slädan och befalte Fleming packa sig bort. »Komme han ännu en gång så beväpnad» — sade hertigen — »skulle han (hertigen) skilja honom från både lifvakt och lif!» Utom Clas Fleming var äfven Axel Leijonhufvud hertigen till förtret, och han hade dragit Erik Stenbock öfver på sin och Flemings sida. Hertigen misstänkte äfven de öfriga rådsherrarne, men de fullföljde den väg, som de slagit in på att motverka konungens envåldsplaner lika mycket som hertigens egenmäktighet, och stodo sålunda midt emellan båda. Konungen visade sig mot hertigen, oaktadt all yttre vänlighet, styf och kall, och detta ökade den senares misstankar mot herrarne. Under middagen spelade och sjöngo konungens musikanter, och en italienare föredrog dervid en svensk visa, hvaruti orden: »jag passar intet på» förekommo och upprepades flera gånger.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0503.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free