Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigismund i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hertigen sade dervid och skrattade: »Jag passar heller icke mycket på.» Man tänker dervid på visan om »liten Karin», der detta omqväde förekommer.
Med måndagen den 4 Februari började de allvarsamma förhandlingarna mellan Sigismund och ständerna. Konungen begärde, att en eller annan kyrka måtte upplåtas åt katolikerne cch föreslog Maria kyrka på Södermalm i Stockholm, som blott var halfbyggd. Detta framstäldes först för presterne genom erkebiskopen sjelf. Presterne svarade nej, och sedan samlades de jemte rådet hos hertigen, hvilken tillfrågades om sin mening. Drotsen Nils Gyllenstierna höll före, »att man borde uti något lämpa sig efter konungens behag», men hertigen svarade liksom presterne nej. Han ville dock låta ständerna afgöra, men hemstälde till dem att pröfva, om några andra vilkor än de, hvilka innehöllos i konung Gustafs testamente och Upsala mötes beslut, kunde efterlåtas katolikerne. Ständerna ropade, »att ingen kyrka skulle beviljas och att konungen skulle bekräfta både Upsala mötes beslut och erkebiskopsvalet», hvartill hertigen svarade: »Jag vill icke söndra mig från eder; Sigismund måste eder begäran efterkomma, om han vill blifva eder konung.» Ständernas svar uppsattes och uppbars till konungen af två rådsherrar och två af adeln.
Konungen märkte allt mer och mer, att han skulle mötas af ett starkt och fast motstånd, men ännu gaf han icke sin sak förlorad, och hans förtrogne hoppades kunna skilja bönder och borgare från de öfriga ständerna. Detta trodde de sig vinna på det sättet, att tvänne konungens skrifvare, Henrik Matsson Huggut och Peder Rasmusson Brun, sprungo omkring bland bönderna och bjödo dem på vin, hvarpå en del af dem lockades upp till slottet, till Clas Fleming, hvilken fullbordade hvad skrifvarne börjat, så att de sedan inför konungen sköto skulden till motståndet på presterne allena. Äfvenså berättas det att man umgåtts med planer mot hertigens lif, som naturligtvis var den förnämste och farligaste motståndaren, med hvars undanrödjande allt vore vunnet. Själen häruti var den polske vice kansleren Tarnovsky, hvilken till följd af en opasslighet blifvit qvar i Stockholm, men nu skyndade till Upsala vid underrättelsen om de svårigheter konungen hade att bekämpa. Planen skulle verkställas, då hertigen kom till slottet. Andra dagen efter försöket med bönderna inträffade detta.
Hertigen, som fruktade för följderna af böndernes förledande, begaf sig, åtföljd af rådet, adeln, en del af ständerna och sitt hoffolk, till slottet, och framför och efter honom gick hans krigsfolk, som uppstälde sig mellan slottet och kungsgården. Men inne på borggården stodo konungens hejdukar, polackar och ungrare, uppstälde under befäl af Albert Lasky, medan en del uppstäldes uppe i slottsrummen under Tarnovsky sjelf. När hertigen kom med sitt följe, skyndade man sig att stänga stadsportarna, så att icke hela hans följe fick slippa in. Uppkommen på slottet sporde hertigen Tarnovsky, hvarför sådant skedde, och då skall kansleren hafva tagit hertigen i armen och sagt: »Oss är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
