Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigismund i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afhandla om större frihet för sina trosförvandter. Men dertill svarades tvärt nej. Och så lofvade han till slut att underskrifva Upsala mötes beslut, sedan Mala Spina förklarat, »att man ej behöfde hålla tro och lofven till kättare». Men om söndagen den 17 Februari sjöngs Te Deum i domkyrkan, och efter åtskilliga underhandlingar bekräftades erkekiskop Abraham i sitt embete den 18 Februari, hvarpå, då konungen omöjligen kunde låta kröna sig af denne erkekättare och hertigen icke ville mottaga det honom visade förtroendet, man kom öfverens om, att biskopen i Vesterås Olof Bellinus skulle verkställa kröningen. Men redan på söndagseftermiddagen förkunnade en härold, att konungens kröning skulle försiggå på tisdagen den 19 Februari.
På morgonen klockan 8 denna dag invigdes erkebiskop Abraham i sitt embete, och först samma morgon skref konungen sitt namn under beslutet och skedde utvexlingen af de ömsesidiga försäkringarna mellan konungen och ständerna, »så att alltsammans» — säger en författare[1] — »ej annat var än en dagtingan mellan tvänne fiender, der endast köld och misstankar röntes». Strax på eftermiddagen samlades krigsfolket, så väl hertigens som konungens och Uplands ryttare, hvilka blifvit uppkallade. De uppstäldes mellan slottet och kyrkan så, att hertigens folk stod till venster om vägen, Uplands ryttare till höger. Konungens hejdukar följde honom sjelf. Hertigen kom uppridande, omgifven af sina rådsherrar, alla i lysande drägter. Han sjelf var klädd i rödt sammet, fodradt med loskinn, och rundt omkring hatten satt en öppen krona af klart guld. Hans snöhvita häst bar sadel, remtyg och halsband, som glänste af guld och ädla stenar.
Kröningståget gick i vanlig ordning, predikan hölls af erkebiskopen, och derefter steg konungen fram till altaret för att aflägga eden, som förestafvades af Erik Sparre. Konungen låg härunder på knä med uppräckta fingrar, men lät dessa så småningom sjunka, då hertigen trädde fram och bad honom hålla handen med fingrarna upprätt för hvarje artikel, som förestafvades. Konungen gjorde det ock. Biskop Bellinus påsatte derefter kronan, och erkebiskopen läste dervid bönerna. Sedan derefter äfven drottningen blifvit krönt, satte konungen sig på sin tron, fattande riksbanéret i handen. Då aflade hertigen sin länsed, och det berättas, att han dervid icke velat falla på knä, emedan — sade han — sådant icke skett vid konung Johans kröning; utan aftagit sin hatt med den hertigliga kronan och stält den på den sammetsdyna, som framsatts, att han derpå skulle böja knä. Hertig Johan och riksens råd aflade derpå trohetsed.
Från kyrkan gick man tillbaka till slottet, och der svuro de öfriga ständerna sin tro- och huldhetsed, som äfven här förestafvades af Erik Sparre, från den så kallade majestätspallen eller den upphöjning på borggården, der konungen, hertigarne och de förnämsta af rådet stodo. Vid samma tillfälle tillkännagafs ock konungens utresa till Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
