Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den krönte konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i främsta rummet en Jöns Didriksson Bult med stora skänker. Detta måste förtryta sönerna af de gamla, mäktiga, med konungahuset befryndade slägterna. Flere af dem, såsom en Magnus och Abraham Brahe, Thure Bielkes söner, Svante, Erik och Nils, och andra vände sig också från konungen och gingo i hertigens tjenst. Af medlemmar ur dessa stor slägter var det för öfrigt endast Carl Sture och Mauritz Leijonhufvud, som stodo på hertigens sida. Genom den sistnämndes försorg ingicks äfven till slut en försoning mellan hertigen och Axel Leijonhufvud. Grefve Mauritz lyckades i Upsala öfvertala några af riksens råd att lägga sig ut för hans broder hos hertigen, men denne fordrade, antingen att grefve Axel skulle erkänna sig brottslig, eller ock rättegång. I ett bref till sin broder sökte väl Axel ställa sin sak i den bästa dager, skylde på sitt häftiga lynne och förklarade sig slutligen »veta vid handen gifva ett och annat, hvar utaf hans furstlige nåde kunde hafva särdeles gagn och nytta». Men hvarken detta bref eller konungens bemödanden i samma riktning inverkade på Carl. Han skickade till konungen en afskrift af en grefve Axels skrift, som funnits i Telje kyrka och som innehöll hotelser mot hertigen och smädeligt tal om konungahuset i allmänhet. Nu måste grefven falla till föga, och så tillsade honom hertigen förlåtelse och vänskap för herr Sten Erikssons skull, herr Axels fader och hertigens morbroder.
Men nu vände sig den hetsige grefven mot konungen, hvars styrelse han kallade »sömnaktig och sällsam», klagande öfver, att han och hans syskon icke hade erhållit någon ersättning för faderns, herr Stens, försträckningar till konung Johan, när denne gjorde uppror mot konung Erik.
Kronans skuld så väl för undfångna lån som för ännu icke betalda delar af hertiginnornas af Ost-Frisland och Meklenburg brudskatter samt slutligen innestående aflöning till krigsfolket var en annan fråga, som väckte mycket bekymmer. Krigsfolket var bland dessa fordringsegare den, som först måste tillfredsställas, och rådet skref till hertigen om saken. Han svarade, att han ville förnöja krigsfolket dess sold och betala de köpmän, som lemnat varor till konungen, om han finge behålla årets kopparränta, hvarmed då äfven hans gamla fordran af kronan skulle vara betäckt. Det skedde icke, utan någre köpmän i Stockholm fingo halfva kopparräntan. Konungen ville dermed vinna borgerskapets i Stockholm tillgifvenhet, och de nämnde köpmännen, synnerligast en Anders Larsson, gjorde sig betydliga fördelar på denna handel. Då den nämnde Anders Larsson hade låtit uppsätta utanpå sitt hus följande ur Salomos ordspråk: »Herrans välsignelse gör rikan utan mödo» — fans derunder en morgon med annan hand skrifven följande rad: »Kronans koppar och dess öfvervigt gör ock något».
Sättet att betala kronans gäld väckte hertigens missnöje, så mycket mer som herrarne i rådet erkände mycken falsk gäld, köpmännen till dem afstodo ända till tredjedelen af sin fordran, blott köpmännen sjelfve måtte med säkerhet utfå det öfriga, hvarjemte äfven mången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
