Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den krönte konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigare till dem skall hafva försålt för en ringa penning sina återstående fordringar.
I allmänhet vacklade rådet mellan konungen och hertigen, utan att ega eller vinna någonderas förtroende. Religionen låg emellan det och konungen, under det att frågan om riksstyrelsen i konungens frånvaro redan från början skilde det från hertigen.
Flera åtgärder af konungen efter återkomsten från Upsala ådagalade hans envisa fasthållande vid sin föresats att åter införa den katolska läran. Så lät han öfverlemna slottskyrkan åt sina katolska prester, hvarjemte ett hus i staden, som tillhörde en Anders Keit, inköptes för att deri hålla katotsk gudstjenst. En kyrka på Lofön öppnades för samma ändamål, och Vadstena kloster fick en ny abbedissa. Men icke nog härmed. Katolikerne uppförde sig på det mest stötande sätt, och de lutherske predikanterne vågade knappt bestiga predikstolarne, utan att borgarena höllo vakt om dem. Det hände under sjelfva predikan, att polackarne och de svenske katolikerne gingo med mycket buller och förargelseväckande åthäfvor fram och tillbaka i kyrkan för att dermed visa sitt förakt för lutheranerne. Man klagade väl hos konungen, men han afvisade de klagande med korta och förtretliga svar.
Detta kunde icke annat än väcka harm och missnöje, som ökades ännu mera af det narrspel, hvilket enligt katolsk sed förehades under den s. k. dymmelveckan. Henrik Huggut uppförde på slottet tolf gamla tiggare, hvilka skulle föreställa de tolf apostlarne, Judas med rödt skägg och en penningpung om halsen. Desse sutto i slottskyrkan, der Mala Spina kröp på knä från altaret fram till dem och kysste deras fötter, hvarpå konungen och drottningen tvättade dem. Detta skulle vara en åminnelse af Frälsaren, som tvättade sina lärjungars fötter. Långfredagen begrofs ett träbeläte, som skulle föreställa Frälsarens lekamen, och om natten till påskdagen samlades alla hejdukarne på borggården, hvarefter i morgongryningen alla slottets kanoner aflossades, hejdukarne afsköto den ena salvan efter den andra ur sina bössor och deremellan smattrade pukor och trumpeter, medan de katolske presterne upptogo träbelätet ur grafven och borttogo från altaret den eld, som brunnit der för att afbilda skärselden.
Med förskräckelse vaknade Stockholms borgare på morgonen, och, när de fingo veta hvad det var, tyckte mången att sådant gäckeri med de heliga tingen vanhedrade Sveriges konung. Det väckte uppenbart åtlöje, menade man, och i den andan predikade i högmessan mäster Erik Schepperus. Han tackade Gud, att de påfviskes villfarelser nu voro kända af alla, till och med af barnen på gatorna, beklagade konungen och drottningen, att de voro så förförda, och uppmanade slutligen att icke gifva någon allmosa åt de tiggare, hvilka aktat timlig nytta högre än sin evangeliska tro och låtit bruka sig till den afgudiska fottvagningen. Dessa hade ock till följd häraf så när hungrat ihjel. På Schepperi predikan svarade jesuiten Justus annandagen i Slottskyrkan, och så var åter striden från predikstolarne i full gång, Till slut skref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
