Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Riksdagen i Söderköping 1595
- Riksdagsbeslutets verkställande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
katolske rådgifvare höllo fast vid sin åsigt att låta hertigen och rådet kifvas. »Låt man hertig Carl och riksens råd rifvas och slitas», sade man. »Det skadar dem intet. Det är åt kättare godt nog!» — Men medan Sigismund väntade på god frukt af splitet från sitt fädernerike, erkändes Söderköpings riksdagsbeslut der öfver allt, med undantag naturligtvis af Finland, der Clas Fleming gick sin egen väg. Det utfärdades på svenska, tyska och latin, och hertigens anhängare reste omkring i landet och samlade underskrifter af alla vigtigare män, hvilka icke varit närvarande i Söderköping.
Riksdagsbeslutets verkställande.
Näst efter ordnandet af styrelsen hade Söderköpings riksdag genom sina beslut vändt sig mot påfveläran och dess bekännare samt sålunda medelbarligen mot konungen sjelf. I afseende på det förra arbetade Schepperus i Stockholm och erkebiskop Abraham skulle företaga den beslutade allmänna kyrkoräfsten öfver hela riket. Man kan i allmänhet icke föreställa sig huru mycken villfarelse och vidskepelse och äfven råhet fans hos det svenska folket på denna tid, men som kom i dagen igenom denna kyrkoräfst och hvarom den skriftliga berättelsen bibehållit sig till våra dagar. Så omtalas män, hvilka ännu »tjenade Oden» och åkallade honom för att förskaffa sig penningar. I en kyrkoherdes dagbok, som förvaras på biblioteket i Upsala, omtalas en man i Hedemora socken i Dalarne, som farit till vägskilnaden vid Pershyttan och der bedt Oden låna sig penningar. De skola två svarta hundar hafva kommit, som fräst eld, och en väderil skall hafva kastat honom i luften. Åtta dagar derefter var mannen död och begrofs utom kyrkogården. Ännu funnos mandråpare, som drucko sina fienders blod, och till och med en prest, som för öfrigt var beryktad för flera mord och grofva missgerningar, utmärkte sig genom slikt.
Särskildt hade på riksdagen varit före frågan om Vadstena kloster, det sista som nu fans qvar i Sverige, liksom det var det berömdaste. Efter riksdagens slut begaf sig hertigen dit, åtföljd af rådet och erkebiskopen samt de förnämste bland ständerna. Utom hvad han hade i syfte med klostret, följde han äfven den i Juni månad samma år aflidne hertig Magnus’ lik till grafven. Denna högtidlighet egde rum den 22 November och derefter gick hertigen med riksens råd och flere herrar in i klostret att der anställa räfst och göra slut på denna påfvedömets qvarlefva i Sverige.
Klostersystrarna hade blifvit varnade och derför inpackat sina dyrbarheter i kistor, hvilka öfver Vettern blifvit förda till grefve Erik Brahe på Visingborg. S:t Birgittas, S:t Karins och S:t Ingrids med fleras ben hade de upptagit ur deras silfverskrin och lådor samt undangömt i klostret. Det var sent om qvällen, som hertigen med rådet inträdde i klostret, och tjenare gingo förut med facklor och bloss, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0522.html
