Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagsbeslutets verkställande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folket skulle anse det som ett Guds straff för de ogudaktiga nyheterna inom kyrkan. Och så blind var Sigismund för sitt verkliga väl, att han under denna olyckstid förbjöd utskeppning ur polska hamnar af spanmål till Sverige. Det skedde för att straffa och tvinga de kätterska svenskarne.
Emellertid sökte Carl lugna folket så godt sig göra lät. Hans missnöje med erkebiskopen ökades, sedan han afsatt Schepperus i Stockholm, emedan denne, på samma gång som han predikade mot konungen, äfven uppretade borgerskapet och predikade mot den i Söderköping beslutade skatten till riksgäldens afbetalning. Erkebiskopen tog Schepperus i försvar, men hertigen lät förstå, att han icke ville låta beröfva sig den rätt, som hans fader förvärfvat, att förbjuda en prestman för skäliga orsakers skull embetets utöfning. »Vi vele eljest så gerna stå under påfven som under erkebiskopen i Upsala!» — skref ban. Detta var på hösten 1596, och i ett föregående bref till erkebiskopen, som förebrått honom, att han tillskref sig förtjensten af Upsala möte, skref han: »I kommen med edra skottkolfvar, tillmätande oss att vi skulle utgifva oss för religionens försvar, der vi dock ej äro annat än en arm, eländig, dödlig menniska.» Lägger man till denna börjande brytning mellan hertigen och erkebiskopen den gamla misshälligheten med rådet, som ständigt ökades, samt slutligen allmogens missnöje, så finner man lätt, att, om Sigismund egt klokhet och kraft, han väl kunnat begagna sig härutaf och sålunda stadga sin makt, ehuru han på samma gång vida mera skadligt inverkat på Sveriges utveckling än som nu blef fallet.
Rådets ställning mellan hertigen och konungen blef allt svårare. Konungen skref och förbjöd utbetalandet af de i Söderköping beslutade skatterna, med undantag af fröken Annas brudskatt, hvilken dock endast de af honom utsedde skulle få uppbära. Han skickade vidare sitt skyddsbref för alla, som icke bevistat riksdagen eller affölle derifrån. Hertigen deremot upprätthöll med kraft riksdagsbeslutet, lemnande för öfrigt herrarne föga tillfälle att deltaga i regeringen, hvilken han helst skötte ensam. Emellan båda måste herrarne kryssa sig fram och kommo dervid allt närmare konungen. Clas Fleming i Finland blef den klippa, som slet i sär de band, hvilka ännu till skenet höllo hertigen och rådet tillsammans. Den förre ville med väpnad hand enligt Söderköpings riksdagsbeslut tvinga Clas Fleming till lydnad, men rådet afstyrkte. Carl skref och påminte dem om riksdagsbeslutet, emot hvilket de uppenbart bröto. »Skulle icke ord och afsked gälla» — förklarade han — »så ville han nedlägga regeringen.» Herrarne bådo tillbaka, att hertigen ville hafva tålamod, samt lofvade att skrifva till Fleming, något som de ock gjorde. Denne svarade, att deras otrohet mot konungen en gång skulle kosta deras blod.
Den 26 Augusti ankom från Sigismund en beskickning af både svenska och polska herrar till Sverige och blef högtidligt mottagen på slottsbryggan i Stockholm. Men sedan fingo de vänta på företräde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
