Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru dalkarlarne hjelpte hertig Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och låta trycka en berättelse om fångarnes bekännelse och deras lagliga straff till dalkarlarnes rättfärdigande, och då biföllo bönderne och ropade, att Carl Bengtsson först skulle framkomma.
Carl Bengtsson utfördes, förhördes af mäster Elof, men kunde intet annat svara, än »att han blifvit i denna sak bedragen», bekände dock på sig flera enskilda brott, hvarpå han erhöll nattvarden. Han ropade derefter till bönderne och bad om en bödel, men då vakten började skuffa honom utför trappan, störtade han sig med förtviflans mod ned i hopen, sökande rycka till sig en bössa. Ett armborstslag, som i samma ögonblick träffade honom i hufvudet, fälde honom till marken, hvarpå ett gräsligt huggande och sargande begynte, utan att någon lyckades träffa honom i hjertat, ehuru han pekade derpå med handen. Slutligen släpades han till Frossbrunnen och ansågs för död, men efter en timme lyfte han till allas förvåning upp sitt hufvud och bad med hög röst, »att någon för Guds skull måtte göra slut på hans pina», något som ock genast skedde. Visserligen var han förtrollad, menade bönderne, efter han var så seglifvad.
Nu utdrogs Göran Bonde, men träffades genast, innan hvarken han eller presterne hunnit säga ett ord, af ett yxhugg, nedstörtades från trossbottnen och dödades. Då ropade Olof Gudmundsson till kapellanen, att han skulle få bikta och mottaga nattvarden genom fönstret, som han ock fick, hvarpå han utfördes på trossbottnen. Här lyckades han vinna ljud, så att han kunde tala till menigheten och med tårar och böner påminna om, »huru han tillsammans med sina landsmän, dalkarlarne, vågat lif och blod för det gemensamma fäderneslandet». Han lyckades ock beveka bönderne, så att de aflägsnare ropade, »att han skulle skonas och sändas till hertigen». Detta hörde han dock icke sjelf, emedan de närmaste stående skreko, att han skulle dö, och han knäböjde derför och lutade ned hufvudet, afbidande i hvarje ögonblick dödshugget, hvilket också snart nog följt, om icke en bonde stigit fram och stött honom på axeln, sägande: »Gå in i fängelset med dig!» Olof var ej sen att göra som bonden sade och blef derigenom räddad.
Ordningen kom nu till herr Erland Bååt, och bönderne ropade med förfärliga hotelser hans namn. Mäster Elof steg då upp på trossbottnen och talade till allmogen. Han beklagade i kraftiga och gripande ordalag deras hjertans hårdhet och blodtörst och förebrådde dem deras löftesbrott, då de dödat Göran Bonde, innan han fått nattvarden. Efter de nu satt sig i sinnet att döda äfven herr Erland, ville mäster Elof förut hålla hans personalia. Och han började med att tala om herr Erlands förfäder, bland hvilka han äfven uppräknade konung Carl Knutsson. Men då afbröts han af en bonde, som sade: »Vore han ock en konungason, så måste han dö för sina bedrägerier. Han hafver vanslägtats från sina berömliga förfäder, såsom studom plägar ske». Mäster Elof tog invändningen till godo och fortsatte: »Så okloka äro icke dina ord, min vän», sade han, »och vi skola nu derför närmare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
