Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru dalkarlarne hjelpte hertig Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från sina hem. Detta föranleddes af en mängd kringlöpande rykten, af hvilka det ena var orimligare än det andra. De skrefvo till biskopen i Vesterås, som påbjudit, att tacksägelse skulle hållas i alla kyrkor med anledning af konungens lyckliga återkomst till sitt rike — »att de ej ville sjunga några fröjdepsalmer», och de skamlösa beskyllningar, som de hört sig föreläsas ur de kringspridda kungörelserna, kunde de aldrig tro, att den rätte Sigismund kunnat skrifva mot hertigen. Till dennes försvar ingingo de med helsingar och vestmanländingar ett fast förbund och sände äfven bud till hertigen för att få säker underrättelse, huru allt verkligen förhölle sig. De ville gå man ur huse, men bådo hertigen om en duglig anförare, helst unge Carl Carlsson. Hertigen tackade dem och anförtrodde i deras beskydd gemål och barn, och så uttågade en stor här och lägrade sig vid Brunbäcks färja, väntande på ankomsten af Carl Carlsson, under det att de oroligaste svärmade ned ända till trakten af Vesterås, sköflande prest- och herregårdar, allt på den grund, att de skulle straffa hertigens fiender, men i sjelfva verket för att få vara med om plundringen af de rikaste husen.
Carl Carlsson hade jemte sin styffader, Peder Sjöblad, enligt hertigens befallning, sedan han lyckligen anländt till denne från Stockholm, begifvit sig på väg till Dalarne. När de ankommo till Arboga, fingo de höra, att Uplands ryttare befunno sig i Vesterås på väg till konungen i Östergötland. Det blef derför först fråga om att hindra deras framtågande, hvilket föll sig så mycket svårare, som herr Carl hade till sitt förfogande hufvudsakligen endast bönder, som han samlade från de angränsande socknarne. Men slumpen och klokheten fylde hvad som brast i styrka. Genom kyrkoherden i Tumbo, som förut varit prest vid Uplands ryttare, framförde herr Carl till anföraren för ryttarne, Christer Horn, underrättelse om de stora svårigheter, som skulle möta vid ett fortsatt framtågande, »emedan alla vägar voro besatta med hertigens folk», och dessa underrättelser vunno bekräftelse genom en af herr Christers folk, som blifvit skickad med bud till konungen, men gått öfver till herr Carl och af honom blifvit återskickad till Vesterås för att tillkännagifva, »det han icke kunde komma fram för hertigens folk». Häraf förmåddes Christer Horn att stanna, och Carl Carlsson gick på skogsvägar förbi Arboga, Köping och Vesterås norrut.
Norr om Vesterås stötte han på de sköflande dalkarlssvärmarne, hvilka han upptog och förde med sig till dalahären vid Brunbäcks färja. Här blef han med glädje emottagen. Bönderne trängde sig omkring honom för att se och höra honom. Han gick in i en stuga, som ögonblickligen fyldes af folk, och de, som ej kunde komma in, klefvo upp på taket, för att få se honom genom det der befintliga fönstret. Men så många kommo dit upp, att taket ramlade ned, och herr Carl måste gå ut under bar himmel. Han redogjorde för allt hvad som timat mellan konungen och hertigen ända tills han lemnade den senare, och bönderne gladde sig åt att få tåga ned till hertigen och hjelpa honom rensa landet från fiender. Följande natten kom emellertid bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
