Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigismund och Carl vid Stegeborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen och hans omgifning förklarade detta hertigens steg såsom ett tillkännagifvande att kriget nu var begyndt, och Hans Wejer med rytteriet utsändes under natten att på en omväg taga hertigens folk i ryggen, medan Farensbach med den öfriga hären väntade i slagordning framför Stegeborg.
Emellertid tågade hertigen framåt, och tidigt på morgonen nalkades han Stegeborg. Höstdimman låg ännu öfver trakten, men man kunde dock urskilja fienden till höger på en med ekar och enbuskar beväxt kulle. Denna fiende undandrefs, och så sjönk dimman, och hertigen kunde öfverse sin ställning. Han befann sig på en liten slätt invid stranden, så att han kunde se slottet framför sig och den derstädes uppstälda polska hären samt de kungliga skeppen, hvarifrån kanonerna började sända honom sin morgonhelsning, medan höjderna bakom honom voro besatta af fienden. Det var Hans Wejer med ryttarne. Polackarne bröto i detsamma fram, och hertigen med sitt till större delen oöfvade folk kom snart i yttersta trångmål. Utan tvifvel skulle hans här blifvit i grund nedgjord, om allt fått gå sin gång. Men just som polackarne gladde sig i utsigten af en fullkomlig seger, kom befallning från konungen, att striden skulle upphöra.
Detta vållades af de svenske herrarne omkring konungen, hvilka äfven nu i afgörandets stund lika litet ville, att konungen skulle vinna en afgjord seger öfver hertigen och dermed följande förökad makt, som de ville, att hertigens makt skulle stadfästas. De bådo derför för hertigens folk, och Göran Posse bad konungen besinna, »att det var hans undersåtar som föllo å ömse sidor». Det är lätt att fatta, hvilken förbittring skulle gripa polackarne, då de sågo segern ryckas sig ur händerna genom sin konungs maktbud. Farensbach kom framstörtande på sin häst och svängde ett fiendtligt hufvud på sin lans framför konungen, besvärjande honom »att få fullfölja den af himlen skänkta segern». Enligt en gammal tro hos polackarne skulle nemligen den här blifva slagen, på hvars sida den förste krigaren fölle, och det hade nu inträffat med en af Carls. Men Sigismund sporde blott: »Tror du dig hafva öfvervunnit hela Sverige med det der hufvudet?» — och tvänne tyska furstar, konungens och hertigens fränder, sändes till den senare med helsning, »att konungen äskade fredlig förlikning och att hertigen oskadd finge draga sig tillbaka».
Hertigen dröjde icke att begagna sig af tillåtelsen och gick åter till Mem. Han hade förlorat framför Stegeborg omkring 300 man. Konungen uppgifver i ett bref till Clas Bielke, som han skref om qvällen samma dag, sin förlust till 16 man förutom några sårade. Carl skyndade att följande dagen skrifva till Joachim Scheel på flottan: »Våre voro icke mer än trettio, som både skamferade och slagne blefvo. Detta till sjöfolket på det de ej må tro lögner, att vi för hvar man någre tusen skulle ha mist.» Emellertid var Carl djupt gripen ej blott af sin motgång utan ock af konungens mildhet. Han förklarade inför sina krigsöfverstar, »att han med hustru och barn ville gå ur riket, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
