Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stångebro slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till honom och berättat, att han nedskjutit konungens förnämsta fiende. »Det ville jag icke, att någon af mitt folk skulle hafva gjort!» — skall konungen hafva yttrat.
De af hertigen uppstälda vilkoren framfördes emellertid till konungen, och man kan lätt föreställa sig, hvilket intryck de skulle göra på de flyktade svenske rådsherrarne. De bådo konungen rädda sig, medan ännu hertigens kanoner dundrade och förkunnade hans seger, jemte fåfängligheten af den ankargrund för deras offentliga verksamhet, som de sökte. Sigismund insåg den fara, som hotade dem, och sände sin frände markgrefve Edward af Baden samt Erik Brahe till hertigen. Denne var obeveklig. De nämnde herrarne skulle utan undskyllan och bön lemnas i hans händer att stå till rätta efter Sveriges lag, hvilket skulle ske på en riksdag i närvaro af kejserliga, konungsliga och furstliga sändebud, och hertigen utlofvade vid sin salighet och furstliga ära, att till dess intet ondt skulle dem vederfaras. »Till eder, gref Erik» — sade han — »hafver jag ingen ovänskap. I egen samma tro som konungen och hafven handlat efter samvetet; men det är icke förhållandet med de andra fem. Och vill icke konungen godvilligt utlemna dem, så finnas här de män» — hertigen pekade härvid på en hop beväpnade bönder, som kommit till hans undsättning — »hvilka nog skola hemta ut fäderneslandets fiender och förrädare midt utur konungens hop!» Med detta besked återvände markgrefven och grefve Erik.
Konungen, som ville göra allt för att rädda herrarne, vände sig till sina krigare och sökte förmå dem att å nyo bjuda hertigen spetsen. Men det var förgäfves, och till slut bådo herrarne sjelfve att blifva utlemnade. Det skedde. De togo afsked af sina fruar och fördes öfver bron. När de kommo inför hertigen, frågade han dem: »Kunnen I för Gud och menniskor försvara edra gerningar?» Ingen svarade mer än Göran Knutsson Posse. Han slog sig för sitt bröst och sade: »Vi vilja försvara vår sak som ärlige män!» — De bortfördes under bevakning till de omkringliggande bondbyarne. När så hufvudvilkoret var uppfyldt, lät hertigen sitt folk draga sig tillbaka, och så slutade slaget vid Stångebro.
Det öfverenskoms, att konungen och hertigen skulle mötas på fältet mellan stora Stångebro och staden. Det skedde också, och båda krigshärarne voro dervid uppstälda på ömse sidor om ån. Nils Bielke varnade dervid hertigen att icke rida öfver bron och lemna sig i sin fiendes händer, men hertigen svarade: »Jag måste rida dit öfver, så kan konungen då se, att jag icke har varit hans fiende» — och så red han, och i samma stund som han red öfver bron, red konungen ut ur staden. När hertigen kom fram emot konungen, steg han af hästen. Han ville dermed på tillbörligt sätt hedra konungen, men denne nödgade honom att sitta upp igen, och derpå redo de tillsammans ut åt fältet, samtalande med hvarandra. Derefter följde hertigen sin brorsson in till staden på Linköpings slott, der en måltid var anrättad. Fröken Anna var närvarande, och det bästa förhållaunde rådde mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
