Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertigen vinner Kalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen, men blef liksom erkebiskopen afsatt. Dock fick han vistas på fri fot och blef efter någon tid predikant i Upsala, medan erkebiskopen under sin återstående lifstid fick försmäkta i fängelse först på Stegeborg och sedan på Gripsholm, ännu derifrån med sina skrifter uppretande Carl.
Efter riksdagens slut skyndade hertigen till Kalmar.
Framför denna stad lågo Carl Carlsson och den från Stångebro slag bekante Samuel Nilsson med en liten belägringshär alltsedan November månad förlidet år. Herr Carl hade genast vid sin ankomst uppfordrat Johan Sparre »att bortsända alla utländingar och öfverlemna stad och slott åt svenske män», men erhållit ett vägrande svar. Han förnyade sin uppfordran, sedan Beckes ankommit med förstärkning, men med samma följd. Beckes sände till svar en tryckt berättelse om, huru kejsaren låtit bestraffa en befälhafvare, hvilken utan nödtvång uppgifvit en fästning. Gyllenhielm måste låta det blifva dervid, emedan han dels saknade folk, dels icke hade tillräckligt stora kanoner.
Emellertid nalkades han staden så nära han kunde och slog läger på Malmen, men måste snart draga sig tillbaka, emedan fienden lyckades afbränna Malmen. Och äfven Perstorp, dit han drog sig från Malmen, antändes genom den häftiga kanonelden från staden. I synnerhet var det ett stort befästningsverk, som kallades S:t Erik, hvilket var späckadt med kanoner. Sådana voro ock uppstälda vid norr- och vester-port. Sålunda syntes till en början allt gå lyckligt för de belägrade, hvilkas mod upplifvades af hoppet om snar undsättning från konungen. Icke ens hertigens hot »att föra med sig ned till Kalmar herr Johans broder och flere hans medhjelpare och låta dem der utanför bekomma deras förtjenta lön», utöfvade något inflytande på de tappre männen. Hvad konungen i det afseendet befarat, slog således fullkomligt in, och det var den nu mera med hertigen försonade Erik Brahe, som medförde hans bref med denna hotelse. Men Johan Sparre visade sig värdig sin konungs förtroende.
Dock var det ett högt spel, herr Johan här spelade, och han visste väl, att det gälde lifvet, om han fölle i hertigens händer. Den tappre Ladislaus Beckes rådde honom till och med att i tid tänka på att draga till Polen. Men Beckes sjelf och hans 400 ungrare vore ett bevis på, att konungen icke skulle lemna sina män och Kalmar åt deras öde. Ginge blott vintern, skulle han nog komma med tillräcklig makt att återtaga sin krona. Och så stannade herr Johan qvar på sin plats.
Strax på nyåret kom hertigen sjelf ned till Kalmar. Gyllenhielm låg då sårad af en kula i kindbenet, som han fått, då han efter erhållen förstärkning vågat ett djerft tåg öfver isen ända fram under slottsmurarne och der uppbränt fiendens skepp. Carl erbjöd sin son Bergqvara gård, som egdes i förläning af Johan Sparre, något som Gyllenhielm dock undanbad sig. För öfrigt befalte hertigen sin son att icke företaga något mot staden, utan blott hålla säker vakt och tillreda skanskorgar och stormstegar, Då han såg konungens folk på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
