Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodsdomen i Åbo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stålarm invände, »att lagen gör undantag, så framt den följer med, som rättvisliga till riket kommen är». Han hade åtlydt konungens bud och befallningar, och om dessa — sade han — »kunna anses kraftlösa, då äro visserligen lif och egendom förverkade». Domarena svarade härpå, »att då konungen ginge mot sin ed och rikets bästa, vore man icke ursäktad af hans sällskap, utan hade man tvärt om enligt konungabalken bort råda konungen till det som varit honom sjelf och hans land nyttigt». Emot detta lagbud förmådde konungens bref intet, och derför hade Arvid Stålarm sjelf fält sin dom. Han och de öfrige dömdes såsom förrädare mot fäderneslandet från lif, ära och gods. Stålarm steg fram och bad att som ett nådevedermäle få ensam dö för alla de andra, eftersom han haft högsta befallningen i landet. Domstolen hade ock, menade han, gått till väga med allt för stor brådska och endast ransakat om hans, icke om de andras förbrytelser. Mauritz Leijonhufvud svarade, »att alla de anklagade varit i ett råd och att klara saker ingen lång undersökning behöfva». Emellertid tillstyrkte domarena, att målet borde ransakas äfven af ständerna, »på det oss icke måtte förebrås» — heter det — »såsom ville vi sätta oss öfver rikets ständer». Detta medgafs dock ej af hertigen.
Inför denna domstol stod bland de fångne en yngling, hvars sorgliga öde måste väcka alla tiders medlidande. Det var Clas Flemings tjuguettårige son Johan. Vi påminna oss, att han år 1597 tidigt på sommaren af sin moder, fru Ebba, skickades till Polen. Liksom så många andra svenskar medföljde han året derpå konungen till Sverige, och for sedan med honom tillbaka till Preussen igen. Men något derefter samma höst kom han i enskilda angelägenheter öfver från Danzig till Finland. Här fann han sina gods förödda, och han stod just i begrepp att åter lemna Finland, då Arvid Stålarm kom till honom på Qvidja gård. Denne förestälde honom, hvilket intryck det skulle göra på finnarne, om en man i hans ställning, som tillika var konungens kammarherre — Sigismund hade nemligen utnämnt honom dertill — nu skulle lemna landet, när man visste, att hertigen rustade sig att anfalla Finland. Man skulle tro, att konungen hvarken ville eller kunde hjelpa finnarne, och ingen skulle förblifva trogen. »Sådant vore att förråda sin herres både slott och land!» — sade Stålarm. — »Jag vill icke förråda min konungs hund, än mindre hans slott och land» — svarade herr Johan och stannade samt följde med Stålarm till Åbo.
Johan Fleming kunde således strängt taget icke anses lika brottslig som de öfrige herrarne. Han hade egentligen icke deltagit i kriget mot hertigen. Detta förklarade han redan i förväg, och Stålarm underrättade äfven hertigen, huru ynglingen blifvit af honom förledd att qvarstanna. Dessa omständigheter och derjemte hans ungdom och tidigare lidanden inverkade på hertigen, så att han lät kalla herr Johan upp till sig på slottet. Här talade Johan i ödmjuka ordalag och bad om nåd. Man skulle knappast tro det om Carl, som just nu var i fart med sin stränga och blodiga räfst mot alla som stått emot riket, vare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
