Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Linköping år 1600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för de holsteinske sändebuden, och på bänken bredvid dem tog hertigen sjelf plats, när han var inne i salen. Han gick ofta ut och in. På höger hand var grefvebordet, nedanför det på samma sida ett för menige adeln och så ett tredje för presterskapet. På venster hand var ett bord för krigsbefälet af rytteriet, vidare der nedanför, men mera midt på golfvet, ett annat för knekthöfvidsmännen och der nedanför ett för borgarena samt nederst i andra ändan af salen ett för fogdarne. Bönderne fingo taga plats hvar de kunde kring väggarne, i likhet med de skaror af åhörare, som åstundade att öfvervara rättegången.
Sedan hertigens ofvannämnda fritagelseskrift blifvit uppläst liksom domarenas förbindelse, aflade de senare sin ed på det sättet, att en hvar af dem trädde fram och höll handen på papperet samt sade: »Denne förskrifning lofvar jag troligen och obrottsligen att hålla och fullborda, så sant mig Gud hjelpe till lif och själ!» Derefter framträdde Erik Göransson Tegel — Göran Perssons son — och uppläste
hertigens anklagelsepunkter, till antalet tjugufem. De voro desamma som konung Johans, hvartill kom, »att herrarne brutit sina förbindelser mot hertigen och Söderköpings riksdagsbeslut, sått agg och misstroende mellan hertigen och konungen, stått den förre efter lif, ära och välfärd samt fört främmande krigshär mot fäderneslandet».
Erik Sparre var den förste af de anklagade, som framkallades, och hertigen uppträdde sjelf som anklagare. »Jag tager Gud till vittne», sade han, »att jag alltid hafver älskat och ärat denne herr Erik Sparre framför alla andra för det höga förstånd och den stora skicklighet, hvarmed Gud begåfvat honom. Gud skall känna, att jag nu icke gör detta för någon hämndgirighets skull, utan endast på det att jag inför hela verlden må kunna bevisa min oskuld.» Derefter framstälde han anklagelsen och lät uppläsa alla herr Eriks till honom gifna, men brutna försäkringar om trohet. Herr Erik å sin sida åter påminte om det löfte, som gafs vid Stångebro, att de fångne skulle erhålla främmande och opartiske domare, samt bad ödmjukligen att blifva från rättegången förskonad och att hertigen ville anse hans långa fängelse som straff nog. Hertigen svarade, »att det var icke han, utan herr Erik sjelf, som ständigt ropat på rättegång», och rörande de främmande domarena sade han, »att sådana bort tillkallas, endast i det fall att saken af inhemska ej kunde afgöras». Vidare framhöll han synnerligen den beskyllningen mot herr Erik, »att denne stått efter hans lif och ära», och blef derunder så het, att han icke sparade på grofva svordomar samt lät uppläsa en mängd af herr Eriks bref. I ett bref till Sten Banér förekom följande önskan, »att Gud täcktes hjelpa konungen hem till Sverige, då han hoppades, att de många förskrifningar, som hertigen en tid med lock och pock utverkat, skulle på samma sätt hållas som andra olagliga försäkringar nu snart i fyratio år». I en sedel stod skrifvet: »Gud straffe den onde fursten!» Vidare förekommo sådana uttryck som: »huru kan man längre förbida hertigens tyranni? Hertigen står oss oförskyldt efter lif och ära» o. s. v. Då herr Erik förnyade sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
