Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrättningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Derpå började han sjunga en psalm, afklädde sig derunder och talade sedan med sina tjenare, och presterne började då sjunga en ny psalm, hvarunder, som de trodde, herr Gustaf skulle stiga fram till afrättningen. Men han sjöng med, och när psalmen var slut, tog han upp en ny, gick så omkring, talade om sin oskuld, tog afsked af de andra herrarne, anbefalte dem som fått nåd sin hustru och sina barn, och så fortsatte han med att ömsom sjunga och ömsom upprepa afskedstagandet, så att mången trodde, att han var berusad. Men det var i dödsångesten som han så handlade och talade. Slutligen drog han af sig högra skjortärmen och sade, i det han räckte upp handen: »Denna hand hafver jag haft ospard för mitt fädernesland; hon har aldrig gjort något, hvarför öfverheten egde straffa mig. Här blifva i dag tjugutvå faderlösa barn och fyra enkor; deras tårar och vårt oskyldiga blod ropar dagligen till Gud; ty jag är oskyldig. Hörer det! och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull!» Så drog han af sig den andra skjortärmen, föll på knä, vändande sig efter mästermannens begäran mot solen och band sjelf för ögonen. Ännu i denna yttersta stund framträdde biskopen i Strengnäs och bad honom, hviskande i hans öra, bekänna sig skyldig, men herr Gustaf svarade högt: »Nej, nej, i Jesu namn!» I detsamma föll hans hufvud.
Nu kom ordningen till Erik Sparre. Han hade icke velet se herr Gustafs död, utan gått in bland de medföljande herrarne och samtalat med biskopen i Vesterås, som var förordnad att följa vid hans sida, samt med Göran Stjernsköld. De andre herrarne uppmanade han att icke förfäras, utan trösta på Honom, som hade makt öfver både kropp och själ. Han sade detta på latin. Derefter trädde han fram och uppläste en af honom författad försvarsskrift, hvari han protesterade så väl mot den fälda domen som mot domstolen. När han slutat, steg Erik Göransson Tegel fram och begärde att få skriften, men herr Erik sönderref den och strödde bitarne omkring sig. Erik Göransson uttydde detta såsom ett bevis på, att herr Erik hade ondt samvete, men han vårdade sig ej om att svara, utan afdrog kläderna, tog sina medbröder i famn, band sjelf för ögonen och knäböjde med händerna upplyftade mot himmelen. Han utropade på latin: »Herre, i dina händer befaller jag min anda!» — och så rullade hans hufvud på det röda utbredda klädet.
Herr Sten Banér — hvilken liksom Thure Bielke med ofrånvända blickar åskådat dessa afrättningar och dervid utropat: »Gud vare din själ nådig!» — steg derpå fram. Han knäböjde och bad Gud förlåta honom hans synder, sjöng en psalm och afdrog derunder kläderna. Till sist utropade han på latin: »På dig hoppas jag, o Herre! Du låter mig icke komma på skam till evig tid!» och så föll hans hufvud. — Derefter framträdde Thure Bielke. Han höll ett långt tal om sin egen och de andres oskuld. Hans sköna utseende, hans klangfulla och starka stämma i förening med det högtidliga lugnet i hans anlete, som vittnade om ett godt samvete — allt detta jemte de gripande orden gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
