Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrättningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på åhörarne ett öfverväldigande intryck. Hvarje öga stod fullt af tårar. Efter talet knäböjde han och tackade Gud, som gifvit honom tröst och lugn och kraft i denna stunden, tackade honom ock för sin maka. »I tjugu år hafva vi lefvat tillsammans» — sade han — »och jag vet aldrig säga, att ett ord af osämja fallit oss emellan. Så löne och tröste henne den evige Guden, hos hvilken jag hoppas att en gång i oförgänglig glädje henne återfinna.» Så upptog han en psalm, och under hela afsjungandet af densamma hördes hans stämma öfver alla de andra. När psalmen var slut, tog han farväl af de qvarstående, i hvilkas skydd han anbefalt hustru och barn, och sade, lyftande ögonen upp mot himmelen: »Jag ser ett draget svärd och ett sammanbundet ris öfver mitt fädernesland. Gud, som är nådig och barmhertig, slit riset sönder och stick svärdet i skidona. Jag ser himmelen öppen och Christum min frälsare. Välsignad vare du! Snart skall jag komma till din salighet!» Nu steg han in på klädet, kastade pengar åt bödeln och framtog en halsduk att binda för ögonen, men lade efter något besinnande bort den. »Nej» — sade han — »jag vill offra åt min herre och min Gud med ett bart, rent och oskyldigt anlete!» Han föll på knä, tillslöt ögonen och ropade: »Herre Jesu Christe, i dina händer befaller jag min anda!» Han upprepade orden ännu en gång, men när han tredje gången uttalade dem, föll hans hufvud.
Sedan desse höge herrar voro afrättade, framträdde Arvid Slålarm, men så väl han som Axel Kurck benådades genom ett från hertigen ankommet bref, hvilket Erik Göransson uppläste. Hertigen hade uppstält som vilkor ständernas bifall, och derför vände man sig till den omgifvande folkmassan, som ropade: »Det är nog blod, nog blod! Nåd, nåd!» De båda herrarne knäböjde och tackade, kastade något penningar åt bödeln och stego åt sidan. Derefter afrättades Bengt Falk, och sedan gick tåget tillbaka till slottet. Det säges, att Arvid Stålarm, som var af ett skämtsamt lynne, skall hafva yttrat: »De salige herrar riksråd skola väl nu undra, hvart jag tagit vägen, emedan jag icke kommer efter dem till himmelriket, såsom de väntat.»
De döda kropparne sveptes i slottsfogdens Peder Matsons[1] hus och bisattes i Linköpings domkyrka på norra sidan. Här stodo de tills fram på våren, då de började gifva stank ifrån sig; biskopen nödgades då skrifva till en af hertigens skrifvare för att genom honom erhålla föreskrift om begrafningen. Den 8 April 1600 svarade hertigen, »att grafvarne ej finge hvälfvas eller höjas öfver jorden, utan liken i en högst två grafvar rätt och slätt nedläggas på norra sidan vid vestra dörren i domkyrkan». Först sedermera, när hertigen var död, fingo slägtingarne tillstånd att ordna om ordentliga grafvar. Då uppfördes i Linköpings domkyrka en marmorvård öfver Thure Bielke och likaså i Upsala öfver Gustaf Banér, den senare af ett utmärkt och praktfullt arbete. Erik Sparre begrofs i Öja kyrka i Södermanland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
