Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertig Carl konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillstädes och ej annan i deras stad utan laga förfall å deras sida; i sammanhang härmed beslöts ock, att konungs räfst, som under många förlidna år icke hållits, skulle anställas, på det att så väl kronan som andra måtte veta, hvad dem med rätta tillkomme; samt till sist att hvarje landskap skulle hålla ett visst antal ryttare och knektar, hvilka i fredstid skulle lönas af kronans årliga ränta, men i krigstid underhållas af det landskap, hvarifrån de utgingo.
Hvad som i första rummet tilldrager sig uppmärksamheten i afseende på detta riksdagsbeslut, är den omständigheten, att hertigen icke gick så långt som han kunnat gå, icke tog så mycket som han kunnat taga. Utom all fråga hade han här kunnat låta utkora sig till konung, men han gjorde det icke. Han lät ständerna besluta om Sigismunds afsättning, om sin brorsons, den elfvaårige hertig Johans uteslutande och sin egen upphöjelse på tronen, men sjelf uppträder han afstyrkande, vägrande och återhållande. Denna återhållsamhet, som är så helt och hållet motsatt hans vanliga djerfhet, måste väcka förundran hos en hvar, och man gör sig den frågan: var det för att visa verlden, att han icke sträfvat efter eller afsett annat än rikets väl, således af skrymteri, eller var det af rättskänsla?
Men hans vägran att mottaga kronan tillhör icke blott denna riksdag. Hon upprepas gång efter annan under loppet af fyra år. Denna omständighet torde ensamt för sig tala till förmån för Carl och gör det ännu mer, då man vid sidan deraf framhåller de höga begrepp, som han hade om helgden af den lagliga konungamakten, och som bevisas af hans egenhändiga anteckningar i den svenska krönika, som han sjelf utskref ur Laurentii Petri. Att förgripa sig mot konungens höghet ansåg han såsom något, hvilket icke kunde försonas, och gångna tiders olyckor tillskref han svenskarnes uppförande mot sina konungar. Vi tro derför, att långt ifrån att han sökte genom detta sitt uppförande breda öfver sig ett fagert sken, var det i sjelfva verket under en ständig tvekan och inre strid, som han nalkades konungakronan. »Och emot hertig Johan» — säger Geijer — »har Carl uppfylt alla en nära anförvandts pligter. Han tvekar ännu om den unge prinsens afsägelse af sina anspråk, gjord vid femton års ålder, är giltig. Han slutar med att i sitt eget testamente erkänna Johans bättre rätt, ’med mindre riksens ständer ingalunda vilja från de beslut, som gjorde äro, afträda’. I följd deraf var ock Sverige vid Carls död utan konung och fick den först genom ett nytt ständernas val.»
Vid den följande riksdagen i Stockholm 1602 skref Carl till ständerna den 15 Juni med anledning af deras till honom förnyade anbud af kronan: »att de måtte se sig om efter en annan, som bättre kunde förestå riket, konungen i Polen, hvilken de ännu ej uppsagt sin ed och med hvilken en part hemligen hålla, eller hans son, såsom förr varit begärdt, eller hertig Johan; för honom sjelf eller hans efterkommande blefve med Guds hjelp någon råd». Det var ett afsägande och skenbart tillbakaträdande, som påminner om fadern, på samma gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
