Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige och Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men hertig Carl var ej af det sinnelaget att länge se på, huru någon hötte. »Görer nödde krig och onödde fred, men hotar grannen, så slå till!» — hade gamle kung Gösta sagt, och hans son följde lärdomen. Sedan han gifvit ständerna en berättelse om orsakerna till lifländska kriget, gick han i Juli 1600 med sin gemål och son ombord på flottan och anlände i början af Augusti till Reval. Han förde med sig en här af 30,000 man, visande i denna stora utrustning, liksom i sina öfriga gerningar, sin ovanliga kraft. En trumpetare skickades till närmaste polska styrka under Farensbach med förfrågan, om polska ridderskapet ville hafva krig eller fred, men då denne efter fjorton dagar kom tillbaka med ett obestämdt svar, beslöt Carl att gå in i Lifland. Unge Peder Stolpe sändes från Narva mot Dorpt; hertigen sjelf gick mot Pernau, och denna stad föll inom några veckor i hans händer. Hertigen drog vidare, och hans vapen hade stor framgång, emedan polackarne voro alldeles oberedde; hela Lifland föll i hans händer allt ned till Dünafloden. Men Riga, som uppfordrades, gaf till svar, »att när hertigen fått hela Lifland, vore det tid att tänka på saken», och utan flottan kunde mot den starkt befästade staden ingenting företagas. Hertigen skref väl och påskyndade flottans utrustning, men hon dröjde. »Intet hafve vi ännu» — heter det i ett bref af den 9 Juni 1601 — »hvarken af galejor, folk eller skepp förnummit; så vore väl tid, att du (Hans Classon Bjelkenstierna) en gång komme ihåg, det du hela vintern legat der i Finland och gödt dig, der vi uti den staden mycket ondt hafva måst utstå.» I ett följande af den 19 får Bielkenstierna ytterligare en skrapa, för det han då först »höll på ätt brygga och baka».
Först på hösten 1601 anlände ändtligen flottan, men efter den kalla sommaren, som varit det året — säden frös bort på åkern, hvaraf dyr tid och smittosamma sjukdomar uppkommo — och emedan man nu väntade Sigismund med en polsk här, så öfvergafs tanken på att belägra Riga, krigshären fördes i vinterqvarter, och hertigen begaf sig till Pernau samt derifrån till Reval.
»Alltså är dig, Carl, icke nog, att du hafver mig utur händerna röfvat mitt arfrike, utan är du ock till Lifland öfverkommen att i lika måtto skilja mig från mitt valrike!» — utbrast Sigismund i Warschau vid underrättelsen om Carls ankomst och om hans framgångar i Lifland. Men först på hösten 1601 hade han fått en här på benen, med hvilken han kom tågande till Lifland. Han dröjde dock ej länge qvar vid hären, utan öfverlemnade befälet åt storkansleren Zamoisky, en gammal, tapper och ridderlig herre, och återvände till Polen. Det var nöden och eländet, som rådde i det utplundrade och nu dertill af missväxt lidande landet, der man måste lifnära sig med den onaturligaste föda, till slut af begrafna lik och lemningar efter afrättade, som förmådde Sigismund att lemna lägret, der han för öfrigt med sina många hofherrar uträttade föga godt. »Vår konung är ingen krigare» — sade sedan Zamoisky - »och kan ej tåla mödor och besvär!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
