Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige och Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den 24 September: »Våre lupo och läto hacka sig i nacken som en hop höns, hvarefter de äfven bära märke — de flydde för en ringa hop, der de voro fyra eller fem mot en, och lemnade oss på platsen, hästen störte under oss, och, hvar en lifländare, Henrik Wrede, icke varit, hade vi lefvande eller död kommit i fiendens händer.»
Inemot julen seglade han till Sverige igen.
I Polen mottogs ryktet om den vunna segern med jubel. En allmän tacksägelsefest hölls, och i Krakau frambars skyddshelgonet Stanislai hufvudskål och tillbads. Konungen sjelf betogs af glädje, och ankomsten af hans andra gemål Constantia — en syster till drottning Anna, som dog 1598 — med hvilken han förmälde sig den 11 December 1605, försatte honom i ett tillstånd af förtjusning, hvarunder han drömde om återtagandet af sitt fädernerike och sin farbroders fullständiga förödmjukande. Det gick dock ej efter som han hoppades, och han var sig sjelf alldeles lik till sinne och skaplynne. Den tappre Chodkewitz lemnades så godt som åt sig sjelf i Lifland, och frukterna af hans seger vissnade, innan de hunno eller kunde plockas. Dertill bidrog dock hufvudsakligen det missnöje, som rådde hos polackarne mot Sigismund och som nu nådde sin höjd till följd af detta giftermål, hvilket betraktades såsom stridande mot både Guds och mensklig lag. Och konung Carl underlät icke å sin sida att genom sina utliggare bära ved till elden. På riksdagen i Warschau 1606 gick det så långt, att uppror utbröt, och i de två nästföljande åren lefde Sigismund i ständig farhåga både för krona och lif. Till följd häraf gingo Sigismunds förhoppningar snart upp i rök, och i stället att öfverflytta kriget till Sverige, fick han vara glad att någorlunda kunna hålla sina vapen i Lifland uppe.
Konung Carl åter visade i motgången ett mod och en förtröstan, som ensamt för sig innebar löftet om en bättre framtid. Så fort han kom hem, sammankallade han ständerna till en riksdag i Örebro. Det var i Mars 1608. Här framstälde han »den olycka, hvarmed Gud straffat alla deras synder, men bad dem tillika att icke fälla modet; än funnes hjelpmedel, särdeles om Svears och Göters urgamla dygd lefde i deras hjertan». Ständerna beslöto ock en betydlig bevillning, och sålunda samt genom utlofvande af frälsebref för hvar och en, som ville utrusta en fullgiltig karl till häst och fot, fick Carl snart åter en krigshär på benen, som öfversändes till Lifland.
Den tappre Henrik Wredes — hvars historia man icke känner af annat än konungens ofvananförda bref af den 24 September, hvari händelsen, då han räddade konungen, omtalas — enka och barn belönades år 1608 med hela Elimä-fjerding i Kymmenegårds län i Finland, 17 skattehemman i Borgå län och Hoffitz i Wittensteins gebiet af Lifland. (I brefvet kallas hans enka, fru Gertrud von Ungern, »fru Wredeska».) Sönerne fingo lof om friherrlig värdighet, ett löfte som först 1653 gick i fullbordan, då de i sitt sköldemärkes sidofält fingo upptaga en springande häst med konungslig krona öfver hufvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
