Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigt af Sveriges inre förhållanden under Gustaf Wasa och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krossade han den makt — den biskopliga — som visat sig vara den farligaste fienden till denna sjelfständighet, derför sökte han betrygga sitt konungadöme genom att göra kronan ärftlig i sin ätt, under det han på allt sätt sökte bringa till full lifsutveckling landets inre hjelpkällor — och allt detta under en ständig kamp mot det gamlas vänner. Man ser i sjelfva verket här skådespelet af en konung, som, så att säga, är revolutionens hufvud gent emot sitt folk, hvilket vill förblifva vid det bestående, det som var gammalt och fornt.
I denna strid ser man — med undantag af de få och lätt besegrade männen från forna dagar (Vestgötaupproret) — icke adeln såsom konungens motståndare. Men »arfföreningen» förde denna samhällsmakt och konungamakten i strid mot hvarandra. Denna strid fortgår under Gustafs söner, tills den yngste i blod befästade Wasaättens konungslighet och i alla stycken fullbordade sin faders verk.
En sak, som icke bör förbigås i denna tillbakablick, är förvärfvandet af Estland. Detta tillhör Sveriges yttre politik, som under denna tiderymd fick en utsträckning vida större än någonsin förut.
Men om den forna Svärdsriddareordens länder — Estland, Lifland och Kurland — utgjorde den tyngdpunkt, omkring hvilken de nordiska makternas styrelsekonst för denna tid och ännu längre vänder sig, så var reformationen en kraft, som drog blickarna utåt och förde det svenska folket till gemensamhet i faror och fördelar med andra i religionen liktänkande folk. Påfven och katolikerne voro alla protestanters gemensamma fiender, och deraf kom det sig helt naturligt, att de senare skulle sluta sig tillsammans i förbund mot de förra. Med klar blick genomskådade Carl IX detta, och under de sista åren af sin lefnad förde han vidsträckta underhandlingar, förestälde Nederländerna, att deras strid med Spanien var gemensam för alla, hvilka motsatt sig påfvedömet, samt att Sveriges krig med Polen lika mycket som deras med Spanien var ett krig för religionen, och väckte fråga om ett förbund mellan dem, Sverige, England och Frankrike, till hvilka sistnämnda riken äfven sändebud affärdades. Huru högt han uppskattade vigten af sammanhållning för de evangeliska, framgår äfven af hans testamente, der han högeligen anbefaller de sina, så väl sin gemål och hertig Johan som sönerna, att hålla vid makt den vänskap, som han ingått med »evangeliska furstar i det romerska riket».
Utan tvifvel väcker det hos mången förvåning att finna Frankrike omnämnas i fråga om förbund mellan protestanter gent emot katoliker, då Frankrike var ett katolskt land, hvars konungar alldeles icke hyste någon välvilja för katolska lärans motståndare, utan förde mot dem blodiga krig. Då det emellertid är lika visst, att Frankrike, så snart det rörde de yttre förhållandena, var protestanternas vän, måste här något annat skäl hafva funnits, som bestämde detta rike. Ett sådant fans ock; det står i samband med hvad man kallar det politiska jemvigtssystemet. Huset Habsburg, som jemte sina ofantliga enskilda besittningar äfven innehade kejsarkronan, hotade jemvigten i Europa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
