Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hålla husesyn med bönderna och kallar det en »vrång mening», att bönderne ansågo sin ärfda jord var deras, ty den var — menade konungen — kronans och icke böndernes. Smålandsbönderne klagade, och konungen gaf dem till svar, »att han såsom riksens herre måtte väl hafva rätt att hålla husesyn med skattebönderne, såsom det var adeln efterlåtet med deras landbor». Det var år 1550, och året derpå förbjöd han skatteböndernes landbor att göra skatt till annan än kronan.
De här af konung Gustaf uttalade åsigter äro väl icke något helt och hållet nytt, vi finna redan konung Carl Knutsson uttala någonting liknande; men de tillämpades nu i en utsträckning, som man förut icke finner spår till. Gustaf började med att förklara, »det sådana egor, som obyggde ligga, höra Gud, konungen och Sveriges krona till» — vidare, att »alla de strömningsfisken och fiskelägen, som utmed saltsjön sig sträcka, skola efter denna dag blifva och kallas, som de ock med rätta äro, konungs rätta allmänningar» men från denna grundsats kom man snart nog till den, att alla skattehemman voro upptagna på ursprungligen kronans grund. Kronan var sålunda rätter egare till all skattejord, och skatten var afrad till jordegaren, som blott liksom af särskild nåd beviljat en ständig besittningsrätt åt brukaren.
Å en annan sida finner man konung Gustaf taga den fattiges försvar och stå på hans bästa gent emot dem, som mer hade. Hans bref till sina fogdar och länsinnehafvare innehålla mångfaldiga förmaningar i detta afseende. Vi vilja blott anföra ett par utdrag. De mäktige bröderne Erik och Ivar Fleming, som vi känna sedan frihetskriget och sedan vid de vigtigaste tillfällen brukades af konungen, foro fram med svårt förtryck öfver bönderne i deras finska län. Konungen skref då till Erik Fleming: »Skolen I veta, herr Erik, att vi uti sanning förnummit hafva, huru de stackars bönder der i landet blifva mäkta utarmade af eder och menige frälset, likasom de fattige skattebönder intet försvar hade, utan af alla blifva öfverpackade och utgästade, så att tre snart icke mäkta föda en. Så skolen I rätta eder här alldeles efter, herr Erik, att vi icke vilja veta af sådan gästning i länsmansgårdarne och hos rotemännen af edra karlar, likasom skattebönderne voro edra egne trälar och edra och andre frälse landbor skulle vara frie från både skjutsfärd och länsmansrede...... Det rätte eder här efter, att vi äre eder herre och konung, den der vill så väl hjelpa den fattige som den rike och försvara kronans skattebönder. Och der den skjutsfärd och den länsmansgästning af eder och flere icke blifver afstäld, då skola vi tänka der annat till, så att en part skola springa från de länsmansgårdar, att det skall knaka uti dem. De skola näst Guds hjelp blifva försvarade de arme bönder, så länge vi skola vara eder herre, konung och regent.» — Ivar Fleming förlorade sin förläning och blef dömd att återställa de åker- och ängsstycken, säd, hö och annat, som han utan lag och rätt fråntagit bönderna.
»Det gick vrångt och sällsamt till med kronans skatt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
