Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rättigheter» — heter det i en annan skrifvelse — »i så måtto, att den fattige man, som liten eller ringa jord och egor hafver, skattar af sin lilla jord så mycket och håller lika mycken gästning och till äfventyrs än mera, än den som stora egor och mycken jord hafver, och blifver i så måtto kronans ingäld och rättigheter mångenstädes svikligen fördolda och undandragna, dock mest hos dem, som mycken jord och sköna egor hafva, hvilket för Gud och hvar kristen man, som rätt och skäl öfverväga och styrka vill, för orätt och oskäl är». Derför hade han beslutat med riksens råd — heter det vidare — att hålla en allmän skattläggning, så att icke den ene skulle sitta mer fri än den andre, »skyndande mesta tungan ifrån sig in på de fattige, hvilka minst hafva i jordegorna». Om beskattningen få vi i öfrigt längre fram bättre tillfälle att tala.
Något som jemte skatterna mycket tryckte bonden var skjutsningen. Endast konungen och de, som färdades i hans värf, hade rätt till fri skjuts, men denna tid fordrades sådan snart sagdt af alla, som reste genom landet, ej blott hofmän med deras svenner och tjenare, utan äfven köpstadsmän, och reste de med egna hästar, fordrade de fri kost för sig sjelfva och fritt foder åt hästarne. De gamla förordningarna att hämma detta onda voro utan betydelse. Konung Gustaf sökte afhjelpa oskicket så godt han kunde. Emedan de resande vanligen föregåfvo sig färdas i konungens ärenden, gaf han sina utsände ett tecken af silfver, hvaruti konungens och rikets vapen var ingraveradt och som de buro på bröstet, eller ock ett bref. Silfvertecknet kallades »bodbyssar». Alla andra, äfven riksens råd, när de kallades till konungen eller reste ifrån honom, skulle på stället betala för sig och följe. Vid Holaveden, der en mycket befaren väg drog fram, tillsattes en uppsyningsman, som fick behålla allt silfver och alla penningar, hvilka de egde hos sig, som bröto emot konungens bud härutinnan.
Men ej nog dermed, konungen visade ännu påtagligare, huru han stod på allmogens bästa, då han, när han sommartiden vistades i Upsala, lät sina egna klippare gå mellan denna stad och Stockholm, på det bönderne icke skulle dragas med sina hästar från jordbruket. Likaså befalte han sina fogdar att låta göra stora forvagnar med höga hjul för tre eller fyra hästar, hvilka skulle gå mellan Kopparberget och Vesterås samt mellan Vadstena och Stegeborg, der dagligen foror gingo och skjutsfärder förekommo, att allmogen måtte i möjligaste måtto förskonas. Hvad Erik XIV i detta afseende gjorde, hafva vi här ofvan berättat. Gustaf uppmanade de bönder, som lidit någon oförrätt, att derom omedelbarligen vända sig till honom. Den hofman, som oskäligt betungade eller förolämpade en bonde, straffades till lifvet.
Vid skildringen af Gustaf Wasas tid hafva vi antydt, huru konungen i sitt förhållande till allmogen framträder och talar och skrifver som en stor jordegare till sitt gårdsfolk, eller hellre — för att tala med konungens egna ord — som en fader till sina barn. »Derför gifva vi eder faderligen och i en god och trogen mening sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
