Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Dalklippingar», och i Söderköping samt förde i pregeln två dalpilar i kors med tre kronor och, deremellan ett G samt på andra sidan en väpnad man. På en lödig mark gingo 96 till och med 112 stycken klippingar.
De följande åren slogs bättre mynt, men klippingarna gälde hos oss, ännu sedan de aflysts i Danmark, hvaraf handeln led betydlig skada, tills myntet äfven aflystes hos oss i Vadstena 1524. Sjelfva botemedlet framkallade dock stort missnöje, då naturligtvis nedsättningen från det åsatta till det verkliga värdet — det åsatta värdet var 18 penningar, då det verkliga icke var 1 — skulle medföra för mången en plötslig fattigdom. Det berättas, att de rike af adeln kastat säckar fulla af klippingar kring gatorna i Upsala och på Distingen derstädes yttrat hårda ord. Utanför konungens hus stodo skaror af borgare och bönder och bådo honom, att klippingen åtminstone måtte få gälla en örtug, på det att deras skada måtte blifva dräglig. Konungen afslog deras begäran. »Om I hafven en myckenhet klippingar och låten göra eder grytor deraf» — skall han dervid hafva yttrat — »så kunnen I säga, det I hafven dyrbarare grytor i edra kök, än konungen har.»
Myntet slogs äfven de sista åren under Gustafs regering af åtskilliga värden, det minsta till 2 öre, så ock under Erik och Johan. Vi påminna om Johans och Carl klippingar vid upproret. Den senare slog äfven klippingar i guld och silfver.
Innan vi öfvergå till landets förnämsta samhällsklass, som nu, såsom vid öfversigten af medeltiden, borde följa i ordningen, torde en blick böra kastas på presterna och skolväsendet, denna mäktiga häfstång för ett lands utveckling och framtid.
I afseende på presterna böra vi skilja mellan de högre, de som innehade sin tids bildning, och de lägre, bland hvilka man företrädesvis finner ej blott en förvånande okunnighet, utan en råhet och obändighet, som framkallar ett mildrande omdöme i afseende på de samhällsklasser, hvilka saknade all bildning. Vi hafva redan i det föregående sett prof på denna frånvaro af bildning hos dem som för denna tid företrädesvis skulle vara bildningens målsmän, och vi skulle kunna öka deras antal med många fler. Dock må vi derjemte nämna, att dessa enskildheter af sämre art mer än tillräckligt uppvägas af de bättre och blifva undantag, när man öfverskådar det hela. Några få må anföras.
Kyrkoherden Henrik Carlsson Hinck i Alsike kom i slagsmål med sin dräng, hvilken fattade honom i håret och ref honom i ansigtet, då han ryckte till sig en skofvel och dermed slog drängen öfver armen, så att benpipan krossades, men ville hvarken bestå honom läkare eller ingå förlikning, oaktadt erkebiskopen allvarligen förmanade honom, tills han slutligen dömdes dertill. — På riksdagen i Stockholm 1599 lemnades till hertig Carl en böneskrift, hvari en bonde från Biskopskulla klagar, att kyrkoherden derstädes efter slutad predikan drifvit honom med hugg och slag ur kyrkan och derefter gått fram till altaret att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
