Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lättfärdighet med klädedrägt, så att den ena oseden dermed uppkommer efter den andra, derför skola presterne desto bättre akt hafva på sig, så att de fly sådan lättfärdighet oeh stadigt blifva vid den klädebonad, som deras kall bäst höfves, det är sida kjortlar och prestelufvor, ty dessa stackota kappor och hofmanshattar, som en part af de unga prester nu löpa med, så väl i kyrkor som annorstädes, hafva med sig stor snöplighet och mången mans förargelse.» Sammalunda skulle ock presterne hålla sina hustrur och barn till måttlighet i både kläder och annat.
Men vi lemna landsbygdens anspråkslösa prestgård med sin stufva, sitt herberge och sina för jordbruket nödiga uthus och förflytta oss till städerna. Vi förflytta oss i och med detsamma från okunnigheten och råheten till lärdomen och jemförelsevis mer fina seder. Här finna vi de trofaste kämparne för den lära som under Gustaf Wasa infördes och som sedan bekräftades på Upsala möte 1593 — och de stredo för denna lära ej blott mot Johan III och Sigismund, utan sedan äfven mot Carl IX sjelf. De förra striderna äro till sina hufvuddrag anförda, de senare skola vi här i korthet meddela.
Carl hade allt sedan han var hertig varit tillgifven calvinismen, som han lärde känna under sina besök i Pfaltz 1577 och 1583. Till en början blefvo dock hans åsigter härutinnan fördolda, och så länge han uppträdde som de förföljde lutheranernes försvarare mot sin broder samt under striden mot sin brorson, hade så väl han som allmänheten annat att tänka på. Likväl sågo vi på mötet i Upsala 1593 misstankarne i detta afseende mot honom uttala sig ganska otvetydigt. Sedermera, i samma mån som Carl kände sig lugnare och tryggare i riket, framträder han mera bestämdt med sina åsigter om religionen. Han ville förena den lutherska och den reformerta bekännelsen, »något som lätt kunde ske» — yttrade han en gång — »om ett kristligt kyrkomöte hölles, der Guds ord, men icke doktor Luthers och hans stallbröders finge döma». Dock gillade han icke alla den reformerta kyrkans satser, såsom läran om nådevalet, men deremot uppträdde han skriftligen med värma för sådana satser, som att den heliga skrift vore ensamt rättesnöre för läran, att sakramenten blott voro bekräftande nådatecken och att man borde bruka förnuftet i gudaläran.
Olaus Martini, Upsala erkebiskop, var den kämpe som här uppträdde mot Carl. Han var son till den biskop Mårten i Linköping, som vi sågo på konung Johans tid vara en bland dem, hvilka vågade uppträda mot hans liturgiska sträfvanden. Denne hade till slut måst lemna sitt stift. Det var år 1580. Johan kom då i sällskap med Possevin till Linköping, gick der upp i domkyrkan och sporde biskopen, som stod framför högaltaret i sin biskopliga skrud, »om han ännu ogillade liturgien.» — »Ja!» — svarade biskopen. »Anser du också påfven vara Antichristus?» — frågade konungen vidare, och biskopen besvarade lika oförfäradt äfven denna fråga med ja. Den förtörnade konungen befalte då, att han skulle på altaret nedlägga sin biskopsskrud,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
