Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket ock genast skedde. Biskopen fick nu tillflykt hos hertigen, som förordnade honom till pastor i Nyköping.
Sonen Olof studerade vid utländska universitet och blef en grundlärd man. Efter sin hemkomst blef han rektor vid skolan i Nyköping samt förvärfvade ett sådant anseende, att han vid Upsala möte anförtroddes att föra protokollet. Det var äfven fråga om, att han då skulle blifva biskop i Vexiö, hvilket dock ej gick i fullbordan, men 1600 föreslogs han af hertig Carl till erkebiskop och tillträdde detta embete. Med sin lärdom förenade han nit i sitt kall, var dertill from och saktmodig, men ock, när sådant kräfdes, allvarlig och orubblig. Han framträder i en synnerligt vacker dager i sin strid mot den stränge konungen, vid hvilken han var fästad med alla tacksamhetens band. Allt sådant måste dock gifva vika, när det gälde något högre, och var erkebiskop Olof härutinnan en värdig efterträdare till gamle erkebiskop Lars, reformatorn.
Vid 1602 års riksdag se vi den första brytningen mellan denne man och hertigen. I den religionsförsäkran, som hertigen skulle afgifva, ville presterne omnämna augsburgska bekännelsen, hvilken dock efter envist tvistande Carl fick utbytt mot Upsala mötes beslut. Samma år lät han införa en ny kyrkoordning i sitt hof, sedan den af honom på riksdagen 1600 föreslagna handboken för gudstjensten blifvit af presterskapet förkastad. Mot den förstnämnda uppträdde erkebiskopen och visade i ett betänkande dess villfarelser. Carl blef uppretad. Hans svar till ständerna i allmänhet rörande konungavalet bär anstrykning af denna vredgade sinnesstämning. Presterne, som genomdrefvo det beslut, att en ny kyrkoordning efter augsburgiska bekännelsen skulle utarbetas, fingo uppbära hårda tillmälen, och Carl framdrog åtskilliga missbruk, hvilka inrotat sig bland dem och i hvilka han ville hafva rättelse.
Erkebiskop Olof var i synnerhet ett föremål för hertigens vrede. Han uppkallades på slottet, der hertigen länge ordvexlade med honom rörande en calvinist, Theodoricus Micronius, som han inkallat i riket och som utgifvit några satser till den reformerta kyrkans försvar. I ett enskildt bref från den tiden omtalas det, att Carl till slut skall hafva yttrat: »Om du hade så mycket hår som calvinisten, skulle jag låta ro mig ut på sjön och hålla er i lufven på hvar sin sida om båten. När det så ginge som bäst, så skulle jag släppa eder; då fingen I nog lära eder att förlikas.»
Under de följande åren ser man det ena brefvet strängare än det andra utgå till och om preserna. »Emedan vi se» — heter det i ett bref af år 1604 — »att edert uppsåt går allenast derpå ut, att i troslärans namn hafva frustuga, jul och goda dagar, så vilje vi för vår person gifva religionen fri, förlika oss med konungen i Polen och sätta oss hemma i samma lugn som I. Om det då synes eder rådligt, må I sjelfve med edra prester rycka ut mot fienden.» I ett bref till rådet af samma år heter det: »Vi hafva presterskapet föga att tacka; mesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
