Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
parten hafva icke längesedan affallit från den augsburgiska bekännelsen. Förlåten eder ej på presternes ståndaktighet, förty, hvar nöden ginge på, så hängde de kappan på begge axlarne och ginge till deras spyor igen.»
Frågan om augsburgiska bekännelsen förblef en tvistefråga och förekommer allt framgent så väl på riksdagen i Norrköping 1604 som på kröningsriksdagen i Upsala 1607. Carl ville ej binda sig vid denna bekännelse, utan vid den heliga skrift eller sedan vid Norrköpings riksdags beslut, hvarigenom han skulle få större frihet; förslag på förslag till religionsförsäkran inlemnades till presterskapet, och då dessa voro lika faste i sin sak som han i sin, tillgrep han till slut det gamla medlet att afsäga sig regeringen. Han skref till ständerna, »att presterne uppviglade allmänheten. Alla hans förslag till konungaed hade blifvit förkastade. Nu vore han trött att vara presternes kastekäpp och låta af dem mästra sig längre, än Sveriges lag och Guds ord ginge. Om ständerna derför ej inom en timme bestämde sig till hans nöje, ämnade han följande dag resa bort. De kunde sedan utvälja hertig Johan och låta honom försäkra sig bäst de ville».
Detta hjelpte dock lika litet som allt annat. Carl måste till slut gå in på presternes och ständernas fordringar samt förbinda sig till så väl augsburgiska bekännelsen som Upsala beslut.
År 1604 utkom en af Carl skrifven kateches, för hvilken den i Heidelberg utgifna reformerta katechesen låg till grund, äfvensom en skrift om de båda naturernas förening i Christo, och så väl i dessa som i försäkran att införa en förbättrad bibelöfversättning visar sig Carls benägenhet för calvinismen. Erkebiskopen uppträdde oförskräckt till den lutherska bekännelsens försvar både i tal och skrift, hvarvid han fick uppbära månget skarpt ord af Carls vrede. Dock kan man dervid icke annat än beundra den sjelfbeherskning, som nu visade sig hos den senare, hvilken låtit sätta erkebiskop Olofs företrädare, Abrahamus Angermannus, i fängelse, under det att han i striden mot Olof aldrig öfvergick till förföljelse utan blott ville på öfvertygelsens väg verka för hvad han ansåg rätt. Carl var liksom alla Gustaf Wasas söner lärd, men han låg djupare än bröderne och hans blick var skarpare än deras. I lärdom och skarpsinnighet kunde han täfla med erkebiskopen.
Liksom fadern och brodern, så lät äfven Carl anställa offentliga samtal eller disputationer öfver trosfrågorna. Den ofvannämnde Micronius, som var hans hofpredikant och för att göra sig väl känd af det svenska presterskapet häftigt uppträdt mot de påfviska, blef efter ett sådant samtal i Upsala, der han just ville bestyrka sin renlärighet, anklagad för calvinist, och presterne anhöllo hos hertigen, att han måtte förvisas riket. Kort derefter lemnade han ock Sverige.
Men några år derefter inkallade Carl en annan calvinist, som hette Johan Forbes (Forbesius) och var ifrån Skotland. Det var en lärd och snillrik man, som Carl väntade sig mycket utaf. Redan 1607 hade han ett samtal med erkebiskop Olof, hvarvid Carl så uppretades på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
