Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och län af kronan och ändå derutöfver fritt lagmans- och häradshöfdingedömen.»
»I sextio år» — fortsätter han — »hafva vi varit sådana friheter förlustige, och rusttjensten har alltid blifvit tid efter annan uppsatt, tills konung Johan den lindrat och gifvit sitt konungsliga ord att så föra sitt regemente, att alla, men i synnerhet adeln, med lust och god vilja under honom skola bo. Denne konungs adeliga privilegier, såsom den sista öfverlefvan af forna rättigheter, vore så mycket mer att värdera och skulle dock svårligen kunna hindra ståndets förfall, sedan prakt och prål, som i den tyrannens konung Eriks tid inkom i landet, gjort all hoftjenst dyrare. — Derefter skola klädningar vara af silke och sammet både till hand och fot, fruntimmerna kostligare beprydda och bordet besatt med främmande drycker, frukter och kräseliga många rätter. Dertill skall man hafva tjenare med kläder och lön efter tyskt sätt, oansedt våra svenska lägenheter föga deremot svara; hvarföre, i synnerhet då godsen gå bland flere arfvingar till skiftes, det är omöjligt att ståndet kan förblifva vid sin makt uti längden.»
Man tycker sig vid genomläsningen häraf i den gamle mannens klagan öfver den tilltagande prakten och kostbarheten i kläder och lefnadssätt återfinna ålderdomens allmänna klagan öfver det uppväxande och uppväxta slägtets begär för öfverflöd och öfverdåd, och utan tvifvel har man derutinnan rätt. Vi påminna oss, att vi mot slutet af medeltiden hörde samma klagan öfver nya seder, öfverflöd, yppighet och dryga löner till tjenarne. Landets betryckta ställning efter befrielsekriget under Gustaf Wasa och denne konungs allvarsamma och sparsamma lefnadssätt i allmänhet gjorde sig naturligtvis gällande under hans tid samt blef rättesnöret för dem, hvilka likt grefve Per växte upp under honom. Längre tillbaka sträcker sig utan tvifvel icke heller författarens synvidd i ifrågavarande fall, och det är att märka, det en af hans egna sonhustrur lärer, enligt hvad det säges, lika mycket som konung Erik verkat i denna riktning. Det var furstinnan Elisabeth af Lüneburg, som var gift med hans äldste son Erik. Hennes på dyrbara och kostliga kläder rikt försedda klädkammare skall hafva föranledt, att praktbegäret tog öfverhand bland Sveriges store, emedan ingen ville vara sämre än den främmande furstinnan.
Medan vi äro inne på kapitlet om det enskilda lifvet på de stores gårdar, torde det icke vara ur vägen att här anföra ett drag, som rör Braheslägten och särskildt en af grefve Pers söner, nemligen Abraham, densamme som blef Upsala akademis förste kansler.
Denne hade fattat tycke för Elsa Nilsdotter Gyllenstierna, en syster till den Johan, hvilken så hastigt blef förenad med sin hjertans kär, Sigrid Brahe, på Stegeborg år 1595. Fyra år efteråt timade en lika oförmodad händelse, men som dock i afseende på följderna icke förde så mycket buller med sig. Hertig Carl låg med krigshären för Kalmar, som innehades för Sigismunds räkning af Brahernes svåger, den tappre Johan Sparre, och så väl Erik som Abraham Brahe befunno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
