Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förargelig sedvana uti fäderneslandet sig inrotat», förnyades tre år efteråt, då tillika lagmän och landshövdingar tillförbundos att vid rättegångar icke genast tillstädja edgång. Äfven efter tredje tinget vore det bättre att taga längre tid än tillåta edgång, som kunde vara falsk, och sålunda »af en synd göra två, som, Gud bättre, esomoftast händer, der månge funnos, som med deras ed och Guds åkallan ville deras onda sak skyla och betäcka, icke kommande i håg, att Gud vore den, som både ville och kunde straffa dem, som hans namn missbrukade».
Svordomar och rent af skällsord utmärkte ofta Carls tal, och när hettan blef honom öfvermäktig, var den knutna handen färdig att mera eftertryckligt gifva höjden af hans missnöje tillkänna. Enligt en anteckning i en gammal kyrkobok i Ålem nära Kalmar, gjord af kyrkoherden derstädes, skall vid Kalmar slotts uppgifvande jemte höfvidsmannen äfven slottspresten hafva blifvit utförd och afrättad. Men denne var icke den rätte slottspresten, som hette Henricus Andreæ och i rättan tid förstått draga sig ur spelet samt då tillkallat från Öland den förenämnde. Carl kallade till sig denne mäster Henrik och tog honom i ett skarpt förhör, och då presten sökte försvara sig, gaf Carl honom ett slag med sin silfverhammare öfver näsan, så att han derefter snöflade i all sin tid. Han fick sedermera Hulterstads pastorat, der han dog i hög ålder. Bengt Ribbing, en af riksens råd, skall äfvenledes, då Sigismund befann sig här i Sverige för att krönas, hafva fått smaka Carls hammare på ett sådant sätt, att han, efter som talet då gick, deraf dog. Hertigen var ytterst uppbragt öfver det om dödsorsaken utspridda ryktet och anstälde derom många undersökningar för att rentvå sig. Det var egentligen Erik Stenbock, som hertigen med afseende härpå höll sig till, men denne påstod sig hafva fått talet från en annan, som hertigen genast förhörde. Denne påstod sig aldrig hafva yttrat något sådant. »Så vele vi för den skull hålla oss till eder» — skref då hertigen till Erik Stenbock — »intill dess I kunnen bevisa eder man, som sådant för eder berättat hafver; ty vi tänke icke längre till att torka in sådana lögner och sqvaller, som osannfärdeligen om oss i riket utspridas.» — Emellertid hvilar ännu mörker öfver orsaken till Bengt Ribbings död.
I afseende på hammaren, som man ser både Carl och Johan föra i handen, påminna vi för öfrigt om den senares uppförande mot fru Ebba Brahe äfvensom mot Ericus Schepperus, för att icke tala om konung Erik, då han rände eldgaffeln genom sin skrifvare. Såsom betecknande för tidsandan må vi äfven nämna, huru Carl — det var två år före hans död — lät straffa en förrädisk höfvidsman. Denne hade genom förräderi lemnat Pernau åt polackarne, och Carl lät derför binda honom mellan hästar, som sleto honom i tu, hvarpå hufvudet afhöggs, kroppen styckades och sattes på stegel.
Till och med mellan Carl och hans drottning vexlades hårda ord och egde obehageliga uppträden rum. Dock inträffade detta först under danska kriget, då Carl var sjuklig och retlig och fann sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
