Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Också voro så väl Stenbocks- som Leijonhufvud-slägterna vid medeltidens slut jemförelsevis oansenliga och på långt när icke jemförliga med Sturarne, Bielkar, Sparrar eller Wasar. Icke ens Braheslägten kunde i rikedom mäta sig med Sturarne. När gamle grefve Per dog, fingo de yngre barnen visserligen hvar sin sätesgård, men de skulle hafva vederlag af den äldste brodern, som fick grefskapet, dels för den penningsumman, som denne fått till sin utländska resa, dels emedan »de sätesgårdar, som dem (de yngre barnen) äro tilldelta, alla obyggda äro». Abraham fick sjelfva sätesgården Rydboholm. »Mitt stora hus här i staden[1] måge mina barn vara alla om, när det så kommer att de måste besöka denna kungliga hufvudstad.»
Stamgodset ville man, så vidt möjligt var, behålla i slägten. Det var en gammal grundsats, som hölls strängt på af denna tids store. När arfskiftet efter Gustaf Olofsson Stenbock egde rum år 1584 hos enkedrottning Katarina på Strömsholm, vid hvilket tillfälle den aflidnes barn och mågar voro närvarande, inrycktes i det deröfver uppsatta brefvet följande rörande sätesgårdarna Torpa och Tofta: »Och på det att de samma herresätena må längst blifva vid rätta linien hvar efter annan, så hafva de[2] lofvat och tillsagt, att ingen skall hafva makt att gifva eller förkomma dessa två herresäten bort i morgongåfva eller eljest uti någon främmande slägt längre än på lifstid och då hafva makt att köpat in i slägten igen för andra gods i lika ränta».
Då nio år derefter Carl Gustafsson skulle gifta sig i Finland och ville gifva sin sätesgård Tofta i morgongåfva, tog enkedrottningen hett uti och skref till honom: »Och kunna vi vår käre broder icke hafva förhållet, att vi hafva förnummit af eder jungfrus moder, att I skolen gifva eder tillkommande brud Tofta i morgongåfva; så kunna vi icke annat än häri låta vår käre broder förstå vår mening, att vi tycka det icke godt vara, att vår käre broder skulle det göra, utan ihågkomma hvad våra föräldrar derom sagt hafva, att de icke ville, det Tofta eller Torpa skulle blifva bortgifne i morgongåfva, utan de skulle alltid blifva i vår slägt efter det hafver varit de förnämsta säten, det vår käre broder hafver ock sjelf sedan utlofvat och beviljat, när skiftet stod här på Strömsholm. Och vi gifve vår käre broder sjelf till att betänka, att, der Gud täckes gifva eder barn, den gården må hållas för deras fäderne och blifva alltid i denna slägten. Och vi kunna icke annat säga, att der I annorlunda häri gör, så göre I det oss icke är behageligt. Och hvarken vi eller våre bröder vilje det samtycka.»
Till sist anför drottningen såsom skäl för sin mening föredömet i Stureslägten. »Vi kunna ock icke vår käre broder hafva förhållet, att Carl Sture och herr Magnus Stenssons[3] syskon hafva icke velat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
