Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avbrända Grafby, vidare hans kor och oxar — »dem tog alla min moder ifrån mig, och snarast sagdt hvad som helst jag mig förskaffade»; ja till och med taken på de hus, som stodo qvar efter branden, hade hon aftagit och försålt.
I sådant skick mottog Måns, när han slutligen lemnade hofvet, sitt Grafby, der han icke förthy beslöt att bygga och bo, fast han kunde välja. »Men jag hade hog till Grafby», skrifver han. Tillsammans med sin »trolofvade hustru», Anna, en dotter af Bröms Bagge från Vestergötland[1], besökte han Grafby, om de skulle kunna bo der, »så gräsligt som der då såg ut». Det gör ett eget intryck att läsa, huru Måns, medan hustrun körde förut upp till gården, stannade vid sjön för att meta fisk, hvarmed han höll fort halfannan timme, och huru, när sedan äfven han kommit upp på gården, de måste skicka till en granngård och köpa litet bröd och skånsk sill för att stilla hungern. Ett par dagar derefter följdes de åt till »den trolofvade hustruns» hem i Vestergötland, der hon och hennes systrar sökte öfvertala Måns att sätta sig ned på Borrarp. Men han längtade till sitt Grafby och, sedan skifte blifvit gjordt mellan hustrun och hennes syskon, drogo de åter till Östergötland. Det var en liten fora — 2 par oxar och 2 par hästar drogo vårråg och korn, kött, fläsk, fisk, torr och saltad, ett par uppredda sängar och några andra (säng-)kläder till legofolk samt hvad som tillfallit hustrun af kransar, kedjor, bälten och annat godt arbetadt silfver. I den enda stuga, som fans qvar på Grafby, togo de in. Men der fans ingen spisel och taket var så bristfälligt, att regnet föll igenom. Detta hjelptes dock med granris, och öfver sommaren gick det någorlunda för sig. Värre blef det, när hösten kom, men både Måns och hans hustru voro dugligt folk, så att det töfvade icke så länge, förr än de hade »både stuga och tak». Lika illa var det med åker och äng, så att der växte »stor skog», och der fans »aldrig sticka gärdesgård». Det var sålunda med stora bekymmer och under iakttagande af den största sparsamhet, som Måns Olsson och hans hustru hade att draga sig fram. Men de egde tålamod och ihärdighet, dessa tvänne dygder, hvilket varit ett utmärkande drag för det svenska lynnet, och derför gick det framåt, om ock småningom.
Ett af de största bekymren rörde de ofvannämnda jordabrefven, och Måns gaf sig ingen ro, förr än han fick dem i handom. Hans berättelse derom lemnar oss en inblick i den tidens embetsmannalif, som vi anse oss icke böra undanhålla våra läsare.
Strax efter moderns död gjorde Måns i detta ändamål en resa till Stockholm. »Och bad jag sjelf kongl. maj:t derom» — skrifver han — »och klagade min eländighet igenom hvad sätt samma bref bortkomna voro.» Han uppehöll sig då i sju veckor i Stockholm, som kostade honom 23 daler dels på förtäringar, dels »på skrifvare, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
