Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna resa, som dessutom kostade honom de femtio dalrarna, de tre ungerska gyllen och ett par oxar.
Ännu värre höll det på att gå för Måns i fråga om några gårdar, som hertig Carl tagit i besittning, men för hvilka Måns under ryska kriget gjort rusttjenst »och ridit sjelf med i marken för dem». Måns vände sig härom till konung Johan, men fick skäl att ångra, det han icke i stället vändt sig till hertigen. Konungen gaf goda ord och löften till svar, och Måns gjorde stora föräringar åt konungens skrifvare, särskildt åt Olof Sverkersson och dennes hustru. Till slut fick han också konungens bref på godsen, det var vid tiden för Sigismunds utresa till Polen, då, som vi minnas, förhållandet mellan konungen och hans broder var ganska spändt.
Saken skulle väl dermed hafva nått sitt slut, och ett par år gingo, hvarunder hos Johan allt mer och mer misstanken mot de höge herrarne hann stadga sig. När han hemkom från Reval efter mötet med sin son och förhållandet mellan honom och hertigen blef det bästa, men just derigenom konungen med ännu större häftighet bröt ut mot herrarne, då var det som Måns Olsson åter började bedrifva sin sak rörande de nämnda godsen. Nu begaf han sig till hertigen, som då vistades på Gripsholm, och bad, att denne ville unna honom godsen. Han förblef der i fjorton dagar, men erhöll intet annat svar än det, »att konungen måtte gifva sitt bort, och icke det hertigen tillhörde!» — Måns begaf sig nu till Stockholm, dit äfven hertigen efter ett par dagar anlände, och här förnyade han sin begäran, men utan verkan, hvarför han sjelfva julafton lemnade Stockholm och for hem.
Omkring första söndagen i Fastan 1590 återkom Måns till Stockholm. Ständerna hade då varit tillsammans och afsagt sin dom öfver de anklagade herrarne, och konungen och hertigen sökte öfver allt efter bevis mot dem. Det var sålunda den minst gynsamma tid för Måns att träda inför de uppretade och misstänksamma bröderna. Först åtta dagar efter, sedan Måns kommit, inträffade hertigen i Stockholm, och när då Måns kom upp på slottet och klagade öfver sina gods, började hertigen spörja honom, »hvarför han så klagat öfver honom hos hans herre och broder» och ville veta, »hvem som kommit honom dertill». — »Ja, sägen det!» uppmanade konungen. Måns sade, som sanningen var, »att ingen hade kommit honom dertill, utan det eders Maj:t gillade det bref, som konung Erik i sina fullmyndiga år gifvit hans farbroder på samma gods». Konungen blef då ifrigare och började bedja Måns att säga, hvem som var den sannskyldige, samt framkastade ett och annat namn. »Jag kan icke ljuga!», svarade då Måns, men konungen slängde med handen fram och åter inför honom och sade: »Vi skola låta så göra dig!» — »Bättre mig Gud, fattig tjenare, hafver jag sådant förtjent!» — utropade då Måns — »jag hafver utsatt min hustrus gods och gårdar och kostat på hästar och rustningar, det jag borde föda hustru och barn med, och varit för de slott och fästen och land, som ifrån ryssen vunna äro».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
