Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han brast härvid ut i tårar, så att hertigen gick fram till honom och sökte trösta honom, att allt ännu kunde blifva godt. »Velen I säga, hvem som kommit eder dertill att fordra på samma gods, så skolen I strax få dem igen.» Men den så ifrigt ansatte mannen kunde icke säga annat än hvad han redan sagt, och så slutade förhöret. När hertigen fjorton dagar derefter for från staden, följde Måns vid sidan af hans släde ut på Södermalm och förnyade sin begäran, men hertigen bad honom tala till i Nyköping, när han drog tillbaka». Detta gjorde ock Måns. Samma dag han kom till Nyköping, fick han se hertigen gå utåt skeppsbron, och var då i en glad och lustig sinnesstämning. Det fick äfven Måns erfara, när han nu vände sig till hertigen. »Vore jag en jungfru» — sade han — »så kunde jag väl gifva eder min mödom, efter I bedjen så gerna, men min rätt gifver jag icke bort!» Måns drog genast bort. Men tvåhundra daler hade dessa resor kostat honom utom hvad han gifvit i skänker till de kunglige skrifvarne.
Med sina fränder, Silfversparrarne, egde Måns Olsson långvariga rättegångar, och med hans anteckningar om dessa vilja vi afsluta detta utdrag ur hans vittnesmål om sin tid. De nämnda hans syskonbarn innehade gårdar, som deras fader Nils Persson med orätta bekommit från Stjernebielkarnes fader. Måns skref derom till Gustaf och Per Nilssöner, men erhöll till svar, »att de visste sitt syskonbarn intet vilja det godt vore, utan undsade honom med krut och lod». Sådant yttrade de äfven till Måns’ hustru, som svarade dem: »Skall det gälla till skjuteri, så kan ock min man skjuta!» — hvarjemte hon tillade: »Viljen I icke, gode män, rätta eder sjelfve i saken, så hoppas jag, att rätten är oss god nog på ömse sidor.» Silfversparrarne undrades och svuro, huru de skulle fara med Måns, om han ville något på sin rätt tala, tilläggande: »För hvad rätt han ville hafva oss, så vilja vi möta och svara honom.»
Nu stämde Måns Silfversparrarne, hvilka väl påstodo, att icke de voro Måns, utan att denne och hans föräldrar voro skyldige att svara dem, hvar de begärde, och ville alldeles icke åtlyda stämningen, men måste likväl efter ett års förlopp, sedan Måns för detta ändamål gjort ett par resor till konungen, beqväma sig till att infinna sig i Kalmar. De begärde då, att äfven Stjernbielkarnes moder, Ingrid, skulle komma med, hvarför hon jemte båda sina söner Måns och Gustaf reste till den utsatta mötesorten. Här uppehöllo de sig i fjorton dagar, utan att några af Silfversparrarne hördes af, tills slutligen Per Nilsson infann sig. Detta var rättegångens första skede.
Hvad åter sjelfva domen beträffar, så utgör berättelsen derom det kortaste kapitlet i denna rättegångshistoria. Per Nilsson ville hafva målet uppskjutet, men då Måns dertill sade tvärt nej, hotade Per och sade, »att han skulle lägga dem (Stjernbielkarne) så af, att de skulle veta’t». Det hjelpte dock icke; domen föll och Måns Olsson vann sin sak. »Tackar jag Gud allsmäktig, som nådigst mig hulpit hafver till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
